Kajjans blogg

Bloggarrrrr

2009-09-03T11:47:00.004+01:00

Jag kollade på The Voice i morse och inser att jag verkar ha missat något som andra ser som självklart - Bloggarna [personer som bloggar] är ett skrå i Sverige nu. Att blogga verkar vara ett jobb för många och att läsa all rappakalja folk skriver verkar intressera många. Jag vet inte om det är själva tanken att diskutera aktuella händelser osv. som intresserar oss eller om det är det enkla sättet att leverera och ständigt uppdatera texten/informationen i bloggen som gjort bloggar/bloggande så populärt. Känner mig avundsjuk ibland när jag tänker på att relativt ointressanta människor lyckas skapa intressanta blogginlägg som folk reagerar på och gillar.

Jag tror delvis att en del bloggares framgångar går att finna i att de ligger absolut rätt i tiden och de vet hur de ska nå ut med sina budskap.
Bloggande visar en intressant sak tycker jag - att människor har större talang att skriva än anat. Eller, kanske ska jag säga - större benägenhet att skriva. Dessa bloggare är med säkerhet oftast personer som INTE skulle ha blivit publicerade just av den enkla orsaken att om bloggar inte funnits så skulle de antagligen inte ha skrivit mer än möjligtvis dagbok.

Mitt bloggande!

Jag måste hitta en nisch eller åtminstånde ett signum.
Jag vill helst vara provokativ och rabiat i det jag skriver . Helst starta kontrovers med. Jag kan skriva men jag förnekar det, jag kan skriva men jag gör det inte. Jag snackar skit istället, här i den här bloggen snackar jag gojja och är ju inte ens seriös! Jag vet inte hur man skriver en blogg. Mest för att jag inte vill eller orkar läsa andras bloggar. Den enda blogg jag läser är min lillebrors blogg

Jag ska klura lite på det här och kan kanske börja blogga ordentligt snart! :)

Vet inte vad man ska säga om detta..

2009-06-29T17:10:00.002+01:00

Personligen tror jag inte att Michael Jackson är död men det här är lite väl långsökt tycker jag..

2009-06-26T21:24:00.001+01:00

Samtalet till 911 från Michael Jacksons hem

Take my breath away

2009-06-26T14:58:00.002+01:00

Livet handlar inte om hur många andetag man tar utan hur många ögonblick i livet som tar andan ur en.

You'r being did provide the star that brightened my galaxy!

Andningsdepression & trosbekännelse

2009-06-26T11:11:00.005+01:00

Beskedet om Michael Jacksons bortgång nådde mig igår kväll. Visserligen var dödsbudet inte tillkännagivet men då allt fler kända och framstående amerikaner gick ut med sina kondoleanser tvingades jag inse att hoppet var ute.
Jag vill inte göra som alla andra i det här fallet, jag vill inte berätta om hur ohyggligt mycket Michael Jackson betyder för mig eller hur enormt förkrossad jag är över hans bortgång, nej, jag har någonting annat jag vill dela med mig utav.

Idag, för första gången i mitt liv, står jag inför ett andligt, eller låt säga högst personligt trosbekännande. Jag var inte på plats när Elvis gick bort, antagligen främst därför att jag inte var född den 16:e augusti 1977. Däremot exakt 20 år senare, den 16:e augusti 1997, stod jag på Ullevi, 50 meter från Michael Jackson och sveptes iväg av Heal the world. Jag fördes bort ifrån idoldyrkan och beundran, bort till en plats av samförstånd och förening. Budskapet hade nått mig och jag var salig.

Idag väljer jag att tro på att Michael Jackson inte är död bokstavligt talat. Exakt vad jag tror kommer jag inte förklara för er men mitt ställningstaganade är att han i allra högsta grad lever. Idag, den 26:e juni 2009 börjar jag tro. Jag har alltid trott på Michael Jackson och det finns ingen anledning att sluta nu. Oavsett hur man vill tolka det så är det gissningsvis fler än jag som håller det som troligt att Michael Jackson lever, om än genom musiken eller intrycken.
År 1990, 12 år gammal, skrev jag en bok. En bok som är lika naiv och fantastisk som det kan förväntas av en 12-årig författare. Drömmar och fantasier, önskningar och hopp, blandat i mina fler än 400 sidor historia om bla. Michael Jackson.
Jag tänkte citera de sista meningarna i boken.

"Sean och Michael gick barfota vid vattenbrynet, solen kunde anas vid horisonten och nattens kyla var sakta påväg bort. Sean tittade på Michael och frågade "är det sant som pappa säger att du var en världsstjärna en gång i tiden?" Michael log men svarade inte. "Han har berättat att du var en av de mest begåvade dansarna och låtskrivarna som någonsin funnits" fortsatte Sean med beundran i rösten. De satte sig ned på stranden. Lisa kom gående mot dem. Med sig hade hon varsin filt och varsin kopp tè till Michael och Sean. "är ni vakna så här tidigt" sa Lisa och log. "Sean ville se soluppgången" förklarade Michael. "jag ska lämna er ifred" sa Lisa och de såg på henne när hon gick tillbaka upp mot huset. Lisa då, sa Sean. Pappa säger att hennes far också var en berömd artist. "sean, jag ska berätta för dig en dag, hur vi hamnade här och varför, en dag ska du få veta"...

Jag skrev min bok inspirerad endast av mina fantasier och drömmar. En bok som aldrig skulle kunna tryckas, knappt ens läsas.. Men det är min bok och mina ord och i min bok finns svaren på många av mina egna frågor. Ibland tror jag att jag skrev boken för att jag senare skulle kunna förstå vad jag redan då visste om saker och ting.

Inspirationen försvann några år senare och sedan dess har jag inte skrivit mycket alls.

Jag har levt med en övertygelse i många, många år. Jag har, så länge jag kan minnas, varit övertygad om att Michael Jackson kommer att försvinna en dag. Jag har nästan hållit andan för att inte bli överrumplad av ett dödsbud. Jag har alltid vetat hur historien skulle sluta.. Jag är inte cynisk, jag bara visste att en dag kommer Michael Jackson dö i sitt hem för att skapa plats åt ödet och sanningen. Jag hoppas verkligen att jag inte blir missförstådd nu, för jag älskar Michael Jackson. Jag hoppas att ingen av er tror att jag ville att han skulle dö. Jag vill bara förklara att jag alltid vetat att det var så här historien skulle bli, att det här var hans öde. Michael Jackson gav oss ett val idag, eller kanske en fråga snarare. "vem vill tro på mig". Jag räcker upp en hand och nickar, jag tror på dig Michael och hur nu än världen kommer se ut utan dig så vet jag att du följt ditt hjärta och ditt öde och jag väljer att tro att allting är i sin ordning och att du behöll kontrollen över ditt liv, även in i "döden".

En mystikens, skönhetens, kärlekens, sanningens och humanitärens man som du, en lekfull, intelligent och skarpsint människa som du kan omöjligt ha fått döden som straff, för dig är döden bara ett steg i den riktning du planerat ditt liv.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta Michael Joseph Jackson och jag vet att din kärlek förevigt kommer att bo i mitt och alla miljoner beundrares hjärtan. Det du gett oss och världen räcker, räcker och blir blir över. Nu är det din tur att få kärlek och bekräftelse.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5433729.ab

En fågel viskade i mitt öra...

2009-04-02T13:45:00.004+01:00

Att det är dags att börja blogga igen.. Jag vet inte om jag har så mycket att skriva om nu för tiden men jag ska göra ett försök. Jag läste sepidehs blogg idag och kom på att det är riktigt kul att skriva. Tack Sepideh! Om inte annat så för vännernas skull.. Nu har jag ju inte så många vänner som är bloggare eller speciellt intresserade av att surfa på internet men, det kan ju alltid dyka upp någon :)

De som vet vem jag är vet ju att jag brukade skriva ganska mycket förr. Tyvärr har det inte blivit så mycket av den varan på senare år eftersom jag har haft det lite tungt.

Så, jag tänkte att jag kunde berätta varför jag läste Sepidehs blogg. Ni minns henne kanske från Idol 2008. Hon var den där väldigt begåvade sångerskan med underbar röst. Faktum är att jag tycker Sep är i klass med Sibel och det är ju inte en dålig jämförelse :)

Här kan nu lyssna på "I kissed a girl"

och när ni lyssnar klart på Sepideh så kan ni lyssna på originalet av Kate Perry. Vilken skilnad.. Tycker Sep kunde ha fått sjunga den låten från början så hade det blivit klockrent och 10x bättre :)

Kram på er allihop!

/Micke

The king och jag

2008-06-12T14:24:00.003+01:00

Sitter och lyssnar på Elvis, som jag alltid gör när jag har ont i hjärtat.. Oförglömmlig version av "It's midnight" vill jag dela med mina trogna läsare :)

Hur kan livet vara så svårt jämt? Hur kan kärleken bli så svår när den växer? Varför kan jag inte bara få vara glad och lycklig, få älska och njuta av tiden och livet? Jag vet att det är mig det är fel på, att jag inte förtjänar kärleken alls... Varför fick jag smaka på kärlek från första början? Jag vill inte att kärleken ska försvinna, vill inte, vill inte.. :(
Känner mig helt bedövad i hjärnan.. Hur kan jag acceptera? Hur kan jag gå vidare?...

2008-02-05T19:13:00.000+01:00

Då har jag väl åter igen förträngt och gått vidare.. Jag vet inte varför jag gör så gång på gång..
Förmodligen är jag för rädd för att ångesten och skuldkänslorna ska äta upp mig och jag ska gå under. Igår var det en sån dag. Jag kände mig på gränsen till sammanbrott eller vad man ska kalla det. Att det ska vara så jäkla svårt allting, att man inte ska få kunna vara glad och nöjd någon gång. Det känns som om omvärldens acceptans är viktigare än min egen inre harmoni.

På ett sätt har jag väl börjat inse att jag inte kommer att bli som jag "borde" eller leva som man ska.. Det är bara så svårt att acceptera att jag inte kan leva efter sammhällets och/eller andras normer. Om jag vill vara vaken hela natten så är jag det. Om jag vill sitta och tänka och skriva så gör jag det utan att fråga någon om lov. Om jag vill springa ute och leva eller vad man nu gör.. Ja då gör jag det.. Om jag kan förståss... Jag har oerhört svårt att anpassa mig efter andra, speciellt i längden. Jag får en tanke, nästan som ett tvång, att jag måste göra mig fri från mina bojor och sticka iväg.. Just känslan av att vara fast gör mig galen, rädd, orolig och säkert elak..
Jag vägrar att känna mig tvungen, tvingad.. Jag vet inte varför just jag är sådan, funderar ofta på det. Redan när jag började skolan märktes det nog tydligt att jag inte ville göra som jag blev tillsagd. Jag ifrågasatte och satte mig upp mot de vuxna. På ett sätt är jag likadan idag, jag undviker ständigt situationer där jag känner mig fast eller tvungen. Antagligen så är det något emotionellt fel i hjärnan och ibland går det till överdrift. Mina fobier är ett bra exempel på hur det kan gå över styr. Jag klarar inte av att färdas i ett fordon av något slag, tillsammans med andra människor.. Jag har bestämt mig för att jag inte kan åka tåg buss eller bil. Det har inget att göra med social fobi eller någon typisk rädsla för olycka eller annat, det är bara mina tankar om kontroll över situationen som fått oöverskådeliga konsekvenser.
Och nog är det handikappande att ha en fobisk rädsla för att förlora kontrollen, inte kunna "kliva av" när man vill.. Jag tror fan det hade varit mycket enklare att vara rullstolsbunden eller nåt annat.. Den ända klara skildnaden är väl just att mina handikapp inte borde vara permanenta.

Sen så finns ju även mitt stora behov av flykt. Mental flykt då vanligen men även ibland känslan av att jag behöver geografisk flykt. Jag klarar inte av rastlösheten, ångesten och stressen så jag flyr in i allt som bjuds. Jag har supit och spelat för att nämna några saker som är lätta att förstå.
Andra gånger har jag flytt in i olika former av skapande som att skriva eller skapa olika saker på data. Rent "terapi arbete" förmodar jag, men också handikappande då jag inte klarar av mina dagliga sysslor och åtaganden. När jag var yngre kände jag en stor befrielse av att åka ner till landet och vistas där en tid. Det kändes som en vind av förändring och mitt eviga missnöje fick mig att börja någon sorts förändring väldigt ofta. Jag tror inte jag var lika missnöjd med omgivningen som jag var med mig själv och mina problem att prestera tillräckligt, jag förstod nog tidigt att det var mig och inte andra som det var fel på.

Ibland känns mitt liv så förutsägbart. Det känns som om jag går och väntar på ett mirakel. Det känns som att lyckan är ett föremål som en vacker dag kommer att ramla ner från himlen, i mitt knä, när jag minst anar det.
Efter år av ångest och oro har jag lyckats sätta ord på en av de saker jag önskar mig mest av allt i livet. Jag önskar så innerligt att jag kunde få känna sinnesro. Att bara få vakna en morgon och känna att allt är okej och bara vara medveten om vad som gäller och att det är dags att gå vidare, utan att vända sig om eller stanna och sörja. En frid att att bara kunna få vara med mig själv och känna mig trygg i mitt eget sällskap. Tänk att få lägga sig i gräset på en äng och känna att jag verkligen lever och är nöjd och tillfreds. Det skulle vara mer värt än allt guld i världen.....

Vissa dagar längtar jag tillbaka till barndomen.. Den skyddade miljön där jag levde och andades frihet och förverkligade små drömmar varje dag.. Benen kunde springa hela dagarna, aldrig blev jag matt och aldrig någonsin kände jag oro inför morgondagen eller dagen efter det.. Att jag som barn kunde leva i nuet, njuta av varje stund till fullo, det är vad jag saknar mest..
Jag vet inte varför jag fått så begränsade sinnen som vuxen, varför det känns som att mina tankar inte rymms i huvudet längre.. Det känns ibland som om jag blivit mer ologisk som vuxen, att jag utformat ett ologiskt system för att ta emot och sortera alla intryck, snärjer mig in i omöjliga tankar och problem som inte har en lösning utan borde ha lämnats bakom för länge sedan. För mig känns det ibland som att livet slutade att vara fritt när jag blev vuxen, eller någonstans på vägen dit.. Någonstans mellan barndomen och ungdomen fick livets alla händelser ettiketter och den dagen jag blev tvungen att börja följa klockan blev jag förevigt ovän med tiden..

Diagnoser av ondo

Helst av allt hade jag väl stannat där i ett hörn med min trots och bara sparkat och slagit ut i luften.. Trotssyndrom? Ja säkert var det så man skulle ha klassificerat mig om man velat vara korrekt. Men vad spelar det för roll? Jag skulle inte känna mig mer tillfreds för det, och min omgivning skulle bara ha haft en obehaglig benämning på mina utspel och kanske hade vissa personer blivit reserverade inför det dom kunde höra men inte förstå.. Eller förstå och inte förändra.. Och varför vill alla människor ständigt ändra på gud verk? Varför envisas man med att hitta ett namn för alla egenskaper eller egenheter hos människan? Varför är det så viktigt att särskilja människor med mindre vanligt beteende eller ideer? Jag har förstått att mattematiken är väldigt viktig för allmänheten. "Bara det är mer än 50% så är det normalt", och visst måste man genast räkna ut antalet personer som LIDER av det ena eller det andra och bekräfta hur många procent det verkligen rör sig om.. Om vi inte snackar 0.5% eller 1%, vilket är avvikande, utan kanske 15%, ja då är det "folksjukdom" eller kanske bara vanligt.. Det beror ju givetvis på vad det gäller. Om 2% av befolkningen har ett dödligt virus så är det ju skrämmande vanligt förekommande.. Om man mörkar lite och säger att 10% av befolkningen har psykiska problem så vet jag inte om det är vanligt eller inte.. Det borde ju vara vanligt om var 10:e person är "drabbad".. Det finns ju en genomgripande rädsla för psykisk sjukdom, psykiska besvär och psykiska funktionshinder. Är rädslan, rotad sedan sekler, så påtaglig fortfarande så det är nödvändigt att tysta ner, låsa in och kasta nyckeln? Det finns gedigna system för utvärdering, bedömning, diagostisering och metodtillämpning inom psykiatrin. Psykiatrin som tillsynes annonymt får pengar och resurser från staten. Det räcker inte med att säga att "vi ska satsa på psykiatrin" och sedan skjuta till pengar, subventionera neuroleptika och andra väl avvägda mediciner som förvandlar den ångestfyllde till en diagnos och städar undan hans fotsteg noggrant.. Jaja... Det var väl allt för idag.. //MT

Härifrån till evigheten

2008-02-04T18:59:00.000+01:00

Jag står här på avgrundens brant och stirrar ner i mörkret.. Vinglar och tvekar.. Smärtan i mitt bröst är outhärdlig, jag kan skylla på allt och inget, sanningen är att det är jag själv som fattat fel beslut hela vägen och målat in mig i ett hörn. Tillslut finns inga fler drag och jag är schack-matt.
Jag vet inte vad sökandet egentligen var, om jag verkligen trodde att jag skulle hitta något eller om jag bara sökte för att allt kändes så fel.. Jag önskar att jag skrivit mer, sparat mer av vad jag skrivit.. I tio år har jag brottats med ångesten och oron, i 29 år har jag funnits och om jag har tur så finns det dom som minns mig med glädje... I hela mitt liv har jag velat vara rättvis och vänt giriga människor ryggen.. Rätt och fel är begrepp som präglat mig oerhört mycket.. Evigt naiv, med en övertygelse om att saker kommer att ändra skepnad och visa sig vara någonting vackert en dag, så har jag levt.
Att en ända gång få känna lukten av frihet, kunna andas ut all luft i mina lungor och bara få finnas, vore så underbart.

If that isnt love - Tack Elvis, dina ord hjälper mig genom de allra mörkaste stunder..

Too much love will kill you just as sure as none at all

2008-02-03T12:11:00.000+01:00

I'm just the pieces of the man I used to be
Too many bitter tears are raining down on me
I'm far away from home, and I've been facing this alone for much too long
Oh, I feel like noone ever told the truth to me about growing up and what a struggle it would be In my tangled state of mindI've been looking back to find where I went wrong
Too much love will kill you If you can't make up your mind
Torn between the lover and the love you leave behind
You're headed for disaster 'cos you never read the signs
Too much love will kill you every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine, now all I ever do is bring you down, ooohHow would it be if you were standing in my shoes, can't you see that it's impossible to choose
No there's no making sense of itEvery way I go I'm bound to lose, oh yeah
Too much love will kill you, just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you, make you plead and scream and crawl and the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you every time
Yeah too much love will kill you, it'll make your life a lie, yes too much love will kill you and you won't understand why you'd give your life you'd sell your soul but here it comes again
Too much love will kill you in the end

How do you get out of the state of mind where you wanna run and stay, explode and turn into your self at the same time? How do you live with your self when you know that who you are will never be revealed or accepted? How do you ever get understood when you cannot even understand yur own acts? As the world around you are burning and going down the drain, alone and miserable staring thru your own eyes in the mirror, watching your mind leave your soul and eventually leave you insane.. When will the emotions ever be controllable? When will I be able to read my own thoughts and understand my true feelings? Days and years are passing by me so fast.. when will I ever have the chance to slow down and really look into my present being?

There is no strength anymore, what so ever..

Förevigt nu & vilsen pirat

2008-01-30T07:49:00.001+01:00

Hand i hand står vi uppe på klippan. Luften fylls av doften från det salta havet, dansar med ditt hår. Ingenting står emellan oss och världen just nu. Det finns inga handikappande krav eller faktum, inga tvivel eller anledningar att vara försiktig. Just här, just nu, finns bara du och jag.Jag ser på dig och du ser på mig. Det är här vi skulle stanna tiden, kasta oss ut över klippans brant och låta vinden föra oss mot evigheten.Alla ständiga frågor om varför, tankar om orättvisa, skulle sakta försvinna vid horisonten.Jag håller din hand så hårt när vi flyger över haven. Hade du kunnat ana att din hand skulle passa så perfekt i min?
Hade du vågat tro att du och jag kunde flyga såhär?

Ombord på vårat skepp är det vi som styr över haven, vi som står emot stormen när den river i våra segel. Vi kan segla över gränser, utmana tiden... På vårat skepp har vi bestämt reglerna och när vi styr emot solnedgången kan vi se land i sikte.
Styrda av inget annat än fri vilja springer vi barfota på den ljummna stranden.Elden stärker oss och tar oss ännu djupare in i fantasin. Våra skuggor växer och extasen mellan oss bjuder upp till en fantasifull dans i eldens sken. Så trygga i varandras sällskap att vi är som en och samma person. Ord är så överflödiga,våra ögon talar med varandra på vår kärleks egna språk. Jag berättar för dig att jag har stulit månen, tänt den för oss i natt, dina ögon tindrar och hade jag kunnat slita ut mitt hjärta och gett det till dig så hade det här varit rätt stund. Vi älskar på stranden, förevigt, just nu....

Vi ser på varandra, så låt oss hoppa då säger våra ögon till varandra...
Någonstans är det ju precis så, att vad man väljer att göra är det som man väljer att leva med.Ingenting är omöjligt, dröm som verklighet.. Bara vi själva sätter gränserna för vad som är möjligt.Kärlek är någonting vackert, en händelse i tid och rum, som man måste försöka ta tillvara innan den flyger iväg igen. När jag sträcker ut min hand till dig är det av kärlek, jag vill hålla den när jag går vidare genom livet,inte bita av den.
En ny dag gryr, och vi bestämmer själva om det ska fortsätta regna eller om vi ska låta solen värma oss.. Jag vägrar tro att poesin föddes utan anledning, att kärleken skulle vara ett fiktion, ett påhittat tillstånd.Jag tror att kärleken och fantasin går hand i hand, i kärleken är ingenting omöjligt och i kärleken kan vi känna alla de fantastiska saker vi bara vågar drömma om annars..

//Jack Sparrow

Hur skulle du göra om du hade...

2008-01-27T16:16:00.000+01:00

... målat in dig i ett hörn?
Ska man sluta ögonen och sväva ut ur rummet eller ska man helt enkelt svälja sin cyanidkapsel och hålla tummarna. Reglerna man ska följa, oavsett om dom är skrivna eller självklara, bränner i mitt inre, svedd är min själ av oskyldiga känslor.
Livets skuld kan jag aldrig skaka av mig, det spelar ingen roll hur långt jag springer eller flyr in i mig själv.
Om jag hade vetat hur svårt livet skulle bli, och hur komplext samspelet mellan hjärtat och logiken skulle visa sig vara hade jag kanske inte gått med på att bli vuxen.

Jag önskar bara jag kunde få stå under månen, berätta för honom om mina tankar och kanske få ett svar. Jag vill bara finnas under himmlavalvet, existera på marken, känna jordens varma andetag mot min nacke. Är det möjligt att få hjärnan befriad ifrån alla äckliga skuldkänslor, alla rädslor och förbehåll? Vart vänder man sig om man har klagomål på livet eller tiden? Vem kan hjälpa mig att ändra på saker i det förflutna? Om möjligheten fanns så hade jag gått tillbaka i tiden och ändrat en jävla massa saker.. Men visst, vem skulle inte vilja göra det egentligen?

Hur vet man på förhand när man ska agera eller stå passiv? Finns det inte något sätt att utvärdera situationers relevans och värde för framtiden? Kanske finns det sätt, men samtidigt är man väl synisk och bitter om man stannar upp vid det förflutna istället för att acceptera som man "ska". Jag önskar att jag kunde acceptera precis allt som jag måste leva med, att jag kunde förstå att mina beslut är oåterkalleliga och mitt eget ansvar.
För oss som inte kan förtränga eller kanske, tillockmed, missa situationer/händelsers innebörd och verkan borde det finnas någon form av enkel lobotomi. Inte lobotomi som vi känner den, men kanske skulle vi kunna välja bort vissa funktioner i hjärnan och minnet om vi är hårt drabbade av ångest och skuld! Jag får det att låta som om livet är ett operativsystem i en dator, där konfigureringar, drivrutiner och aplikationer är tillgängliga, men jag menar inte heller så. Jag försöker bara, på ett beklagande sätt, fundera kring minnet och känslornas minne. Vad är det som får oss människor att minnas och associera så olikt varandra?
Varför är en smärta obetydlig för en annan och förödande för mig?
Jag förstår att både min frågeställning och resonemanget däri inte är speciellt realistiskt, kanske inte ens möjligt för vissa att spekulera kring. Själv fastnar jag i tankar och känslor som är för skuldbelagda.

På vägen möter jag så många underbara människor med så vitt skilda perspektiv, med så olika sätt att tala, känna och älska.. Jag sparar dem i mitt hjärtas arkiv, tar fram dem vid högtidliga tillfällen som till exempel när jag är sentimental och vältrar mig i minnen och sorglig musik. De personer som jag valt ut, eller som kvalificerat utan min utvärdering, får en plats i mitt hjärta, mitt känslominne, är ganska många. Vad som skiljer dem åt och samtidigt för dem samman är att dom alla är unika. Jag fylls av glädje när jag tänker på hur otroligt vackra människor jag mött, alla vackra sinnen, alla underbara egenskaper.
Jag önskar att jag kunde samla alla människor jag håller av, på en och samma plats, och se dem varje dag. I mitt inre galleri är de alla samlade och jag kan när som helst ta fram bilder av det jag älskar.

Jag önskar att jag en dag finner svar på hur jag släpper taget om både det förflutna och ryggsäcken med obetald skuld som jag bär med mig genom livet.
Jag vill vara en snäll och omtänksam människa, fantastiskt hur ofta jag misslyckas..

Tiden flyger ur den öppnade handen..

2007-10-27T13:27:00.000+01:00

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små.Att regndroppar faller, som tårarna gör rår inte stjärnorna för Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns. Tiden har jagat oss in i en vrå, himlen så oskyldigt blå. När vi växte upp lekte livet vi var evighetens hopp. Det var helt självklart att vår framtid skulle bli, oförbrukat fri.Sommrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang, rågen gungade och gräset växte grönt, hela livet var så skönt. Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små, att regndroppar faller som tårarna gör rår inte stjärnorna för, älskling jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns, fast tiden har jagat oss in i en vrå, himlen så oskyldigt blå, frusna på en strand flög vi med drakar medan tiden flöt i land,vi var barn som ingen ondska kunde nå, himlen var så blå nu tar månen mark, jag var förblindad av att solen sken så stark, men mina ögon kommer alltid le mot dig,kan det begäras mer av mig? Himlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså, att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för, älskling jag vet hur det känns, när broar till broar till tryggheten bränns, fast tiden har jagat oss in i en vrå, himlen så oskyldigt blå.

och någonstans där förlorar tiden sin stämpel och svävar fritt i evigheten.. Tack Ted för oändligt vacker poesi.

Sanningen om äkta kärlek

2007-10-23T23:27:00.000+01:00

How many girls choose cotton dress worlds When they could have satins and lace
And stand by her man, never once letting shade touch her face
How many hearts could live through all the winters we've known and still not be cold
True love travels on a gravel road.
Love is a stranger and hearts are in danger all through streets paved with gold
For true love travels on a gravel road.
Down through the years we've had hard times and tears, but they only helped our love grow
and we'll stay together no matter how strong the wind blows
Not once have I seen your blue eyes filled with envy or stray from the one that you hold
Oh true love travels on a gravel road.
Love is a stranger and hearts are in danger all through streets paved with gold
For true love travels on a gravel road.
Yeah, true love travels on a gravel road.

Kanske är det just såhär man kan uppfatta kärleken, att utan uppoffringar kan man aldrig möta den sanna kärleken, och den riktiga kärleken är kantad utav svåra stunder.
Jag antar att det som gör oss säkra på att kärleken är äkta är just vad den kan överleva.

Sitter här och käner mig allmänt ångestfylld. Kanske är det mest för att jag ska börja med min medicin i morgon ( Ritalin ).
Jag har alltid haft svårt för sinnesförändrande mediciner, och eftersom Ritalin är centralstimulerande så antar jag att jag kommer att tycka det är obehagligt att testa.
Men visst, jag behöver ju det här, för att må bättre och funka bättre. Hoppas bara att jag tillhör dea 60% som känner sig hjälpta av medicinen.

Usch.. vill tänka på någonting annat än Ritalin och hjärtesorger.. Typiskt att det ska vara så ensamt och tyst här hemma :(

Tidvatten och Erfarenhet

2007-10-07T21:58:00.000+01:00

Är det inte så tror ni, att man kan bli så erfaren att man inte behöver fördjupa sig i situationer och människor alltför ofta? Jag tror att jag har blivit ganska erfaren med åren och att jag sparar en massa tid och energi på att dömma personer på förhand. Samtidigt som det är fult att dömma hunden efter håren som man säger, så är det ganska praktiskt och hjälper mig att gallra ut onödiga konfrontationer och obehagliga situationer.

Anyway.. Det känns som om tiden rinner iväg, och visst är det så, att tiden kommer fortsätta att accelerera, oavsett jag vill det eller ej.

Kroppen bryter ner celler en efter en, och hjärnan är inte lika resistent mot vardagens bekymmer eller krångliga situationer som förr, den börjar avvecklas. Kroppen orkar inte längre hålla alla sjukdomar borta, skelettet orkar inte längre bära upp bördan av min åldrade kropp lika länge som jag hade önskat. Tiden river mina segel, och nöter sakta ner skrovet på mitt skepp. Ofta känns det som om tidvattnet hunnit in i sovrummet redan när jag vaknar på morgonen, och fram emot eftermiddagen kämpar jag för att hålla näsan över vattenytan.

Jag tror dock att många kan identifiera sig med detta fenomen, och jag tror att många med mig har tankar kring tiden och nuet. "Om jag bara kunde skriva" tänker jag ofta, om jag bara hade orkat ens det, då hade kanske världen sett lite annorlunda ut. "Om jag bara hade orkat leva" då hade mitt fordon, mitt liv, kanske varit på rätt kurs. Jag vet att jag klagar mycket, och för att citera min psykiater "Jag har lätt för att känna efter". Visst är det så, men varför ska livet vara så förbannat svårt för det? Ska gemene man inte kunna känna efter utan att dränkas i ångest? Vad har man känslor för om man inte ska få känna efter?

Jag vet inte vem jag frågar, för något svar får jag nästintill aldrig.. Jag frågar väl fel personer..

"Välkommen till de tusen frågornas rike" - Här finns obesvarade frågor från såväl antiken som stenåldern.. Frågrna svävar här fritt, och det är bara att hugga tag i första bästa.. Det är en stor tragedi att jag så sällan får hjälp att finna någon bra egenskap hos mig, utan att den mesta energi som slösas angående mig, läggs på att finna diagnoser eller svårigheter i mitt liv och min vardag, att se om det finns någonting mer jag kanske behöver hjälp med.

Att behöva hjälp me någonting är inte samma sak som att få hjälp med någonting.

Samhället är ju en apparat och ingen människa, så visst förstår jag om samhället mest kan erbjuda generell hjälp, hjälp som i alla fall jag oftast inte kan tillgodogöra mig. Hjälp på individuell nivå är och har alltid varit ( så länge jag kan minnas ) oerhört ovanlig och kostsam. Kostsam just därför att om en människa ska ägna sin tid åt att hjälpa någon annan så vill hon ha betalt, och att hjälpa en person till ett bättre liv, eller ännu svårare, att leva sitt liv är ett evighetsprojekt. I alla fall i mitt fall. Nej, jag tror inte att jag kommer att kunna få hjälp, eller åtminstånde inte den hjälp jag behöver. Kanske är det för att den hjälpen inte existerar, eller så är jag bara fel person på fel plats, i fel tid.

Så, nu har jag fått kasta ur mig en massa bitterhet, och det känns bättre redan.

Jag vill att vissa människor ska kunna förstå mig, det är viktigt för mig att uppfattas på det sätt jag vill, av de människor som betyder något speciellt för mig.

"He left the splendor of heaven, Knowing His destiny.

Was the lonely hill of Golgotha, There to lay down His life for me

And if that isn't love, then the ocean is dry, there's no stars in the sky and the little sparrows can't fly. Yeah if that isn't love, then heaven's a myth, ´there's no feeling like this, if that isn't love. Even in death He remembered, the thief hanging by His side, then he spoke of love and compassion and He took him to paradise.

And if that isn't love then the ocean is dry there's no stars in the sky, and the little sparrows can't fly, yeah if that isn't love then heaven's a myth there's no feeling like this if that isn't love It's got to be love"

Jag tänker vara kryptisk nu, så det är meningen ifall någon undrar.

Ikväll pratade jag med en god vän, och jag känner mig så fylld av tankar.

Mina tillkortakommanden och min knepiga livssyn infekterar vår relation.

Ibland har jag svårt att acceptera min föråldrade syn på saker och ting, åh vad jag önskar att jag kunde vara som andra, i vissa avseenden, bara få finnas och vara, se och höra utan att riva upp känslor inom mig. Bara få se med mina ögon, bara kunna acceptera utan att min sorgsna nerv slår an, kunna finna mig i faktum utan att spjärna emot, bara leva med att det jag har är mitt, och det jag inte har, det har jag inget med att göra.

Mina känslor har många bra sidor, och en massa dåliga.. Ett hav! en stor ocean som man så lätt drunknar i om man ger sig ut utan flytväst.

Tänk om jag hade varit lika duktig på att förstå dem jag vill, som jag är på att formulera mina egna tankar. Och tänk om jag kunde undvika att involvera mig med personer som ger mig just den utmaningen, uppdraget att lära sig att förstå.. Förstå det oförståeliga, acceptera det oacceptabla..

Men visst har det en mening, det finns en anledning till varför jag lever mitt liv på ett sånt vis, jag har bara inte lyckats finna den ännu.

Ett av mina största fel är att jag ignorerar det jag har i väntan på att någonting bättre ska falla ner från himlen eller om jag formulerar om det; Jag verkar tro att jag varken förtjänar eller kan stå ut med det jag har, att det är förbannat och måste bort. Inte vad gäller allt, och inte alltid, men i vissa specifika situationer..

Det får vara allt för idag tror jag.. Känner mig så missnöjd med mig själv just nu så jag ska nog gå och göra någonting annat...

/M Tavic

Äntligen diagnos & tragedin knackar på

2007-05-19T01:55:00.000+01:00

Idag ska jag ta upp 2 viktiga saker som har hänt under veckan, jag tänkte börja med att berätta om att läkaren är klar med min diagnos.
Gick ju under vintern/våren igenom en utredning där det skulle fastställas vad det är för fel på mig. Fel är det ju, men såklart är det viktigt att få veta lite närmare.
I alla fall så tog vi ett telefonmöte och Neuropsykiatrikern förklarade för mig att; - Det råder inga tvivel om att jag har ADHD ( läs: http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD ). Dock hade hon velat sätta diagnosen Aspergers syndrom på mig OCKSÅ. ( läs: http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom ) Men det fanns vissa faktorer som gjorde att hon tyckte det räckte med ADHD.
Själva testerna som jag fick göra i vintras var ganska enkla, men i efterhand när jag fått mer ingående förklarat för mig hur svaren på vissa av testerna kan tolkas så förstår jag hur genuint anpassade frågorna var just till ändamålet. Att jag har fått diagnosen innebär för mig att jag kan "skylla" på ADHD, eller, jag kan åberopa ADHD när jag vill förklara mitt beteende. Tidigare i livet har jag ofta undrat över varför jag beteer mig på ett udda sätt i vissa sammanhang.
Så, slutsatsen blir att jag på grund utav mina svårigheter inte har kunnat utvecklats normalt och det kan vara en bidragande orsak till min ångest och mina fobier/depressioner etc.
Det känns i alla fall skönt att veta att jag inte bara är knäpp utan att det finns en bakomliggande faktor som satt käppar i hjulen för mig hela tiden.

Nu till dagens dystra och tragiska händelse..
Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva, eller hur jag ska formulera mig...
Jag berättar bara rakt av vad som hänt helt enkelt.
Min bror berättade för mig ikväll att vår kusin Emils flickvän har tagit livet av sig.
Det är alltid lika chockande med dylika besked. Jag reagerar alltid starkt på dödsbud, även om jag inte känt den bortgångne så sveper en vind av starkt obehag in över mig.
Sen att det är en fruktansvärt tragisk historia gör inte saken bättre.
Emil är bara 16 år gammal och han har haft enormt mycket motgångar i sitt liv redan.
Han lyckades bryta upp och flytta hemifrån nyligen, vilket var en väldigt bra sak för honom eftersom han bodde med sin mamma som är grovt alkoholiserad. Emil flyttade ihop med sin tjej, och saker och ting verkade börja gå bättre för honom. För några veckor sedan var Emil och hans tjej här hos oss och hälsade på. Jag tyckte det var riktigt roligt eftersom jag inte har haft så mycket kontakt med mina kusiner. Dom verkade må bra och ha det bra på alla sätt. Vi pratade och skrattade.. Jag tänkte att jag snart ville träffa dem igen.
Tyvärr så kommer det aldrig att hända. Usch, jag känner mig som en skrivmaskinist som skriver rent en tidningsartikel, eller en stenograf som skriver av någon annans funderingar.. Känner mig blockerad i det här.
I alla fall så, allt jag vet är att hon hängde sig, i sovrummet, under natten.
Emil sov.. För mitt inre startar små snuttar av en film.. jag ser framför mig det där fruktansvärda, det slutgiltiga... Tänk att han måste ha vaknat, och sett henne hänga där.. Tanken får blodet att isa inom mig.
Det värsta vi kan tänka oss är ju att förlora dem som vi älskar mest. Och när det blir verklighet.. Kan nästan inte tänka mig tanken.
Varför? Ja, det vill jag gärna veta. Hon var inte alls gammal.. Varför valde hon det här? Ur led är tiden! Det är fruktansvärt.... Kanske skriver mer när jag vet mer... Men just nu känns det inte rätt att spekulera, inte rätt att skriva någonting mer om detta alls... God natt

Om min hjärna är månen och mitt hjärta är jorden, så är ditt namn den kinesiska muren

2007-05-10T23:36:00.000+01:00

När jag sluter ögonen blixtrar det till, bilderna svävar i en cirkel ovanför mitt universum. Dom cirkulerar sakta, tyngdlöst i mörkret.På den ena bilden tappar jag andan, får ingen luft. Det är kärlekens mest sanna ögonblick,det är mina nervers första möte med verkligheten. Det är första gången mina känslor är tagna till sin spets, utnyttjas till max. Jag ligger på rygg och mitt blod behöver inte syre, mina lungor behöver inte andas. Jag behöver bara låta min hud absorbera den varma kärleken. Jag minns att jag grät, och jag tror utan tvekan att det här var den bästa stunden i mitt liv.

Nästa bild är en fantasibild av mig själv ute på en åker. jag snurrar runt och överallt finns bara åkrar .Över mig ler herren och det är så fantastiskt ljust. Det är så varmt och behagligt, samtidigt som jag vet att mitt i det vackra så är kärleken bunden. Kärleken har redan börjat segla bort, bort för att ute i rymden frysa till det här vackra minnet. Kärnan i det vackra, åtrån i våra ögon och kärleken i våra händer, förevigt inkapslad i den här bilden. Blod och eld - Blodet och dina läppar, elden och ditt hår, för alltid inom mig.

Ekot i mörkret är en frågeställning - vet du vem jag är? Sorgen! Den obeskrivliga hjärtesorgen är här. Sorgen som aldrig vill drunkna, för alltid synlig som om en oförsiktig stenhuggare skrivit ditt namn i mitt hjärta. Om min hjärna är månen och mitt hjärta är jorden, så är ditt namn kinesiska muren. Orden han sjunger är så vassa, som sylar sätter dom sig i armar och ben. Jag minns hur mina knogar kändes som köttbitar när jag stog och slog dem i den där träbänken eller betongväggen. Jag minns hur mina armar inte kände hur jag karvade in mitt SOS, mitt rop på dig.

Sammantaget så måste jag säga att mina bilder är så levande, så fantastiskt starka i färg och uttryck. Jag är så ledsen att mina återstående ord inte förmår att återge bilderna på ett bättre sätt. Jag vill att världen ska veta hur sinnena tillsammans kan svetsa, hugga, måla, etsa och sy ihop minnen till sådana fantastiska ikoner i mitt huvud. Om det bara fanns ett sätt att dela med sig av det fantastiska.
Jag behöver inte längre ha ögonen slutna för att se, bilderna dansar som eldflugor i rummet, ovanför mitt huvud.

Lois & Clark - Dåtidens lyckopiller

2007-04-16T01:07:00.000+01:00

Tv-serien Lois & Clark började visas på TV i sverige samma år som jag gick ut grundskolan. På hösten där när jag praktiserade i storkök på Rosenbad's lunchrestaurang så bestod min fritid till stora delar av att försvinna in i den fantastiska fantasivärlden, skapad kring Stålmannen.. "The new adventures of Superman" blev min nya flykt från verkligheten.

TV-serien Lois & Clark KOKAR av passion, kryddad med en del missförstånd och konflikter.
En kärlekshistoria som sträcker sig över Fyra år med över 80 episoder.
Blandat med den magiska berättelsen om Stålmannens kärlek till Lois Lane, och den alltid lika svåra uppgiften att spela den lite blyga och "bondaktiga" reporten på Daily Planet samtidigt som han är mannen av stål, en superhjälte som räddar världen ( centrerat till Metropolis ) .
Hans dubbla identitet skapar både dråpliga och sorgsamma situationer, speciellt i hans förhållande till reporterkollegan, sitt livs kärlek, Lois.

Många av situationerna känner kunde ha varit hämtade ur mitt eget liv, situationer där Clark VILL berätta sina känslor för Lois, men hindras av sin egen rädsla för relationer och/eller närhet osv.
Detta pågår genom flera år, och man känner så väl hur frustrationen växer inom Clark, då han gång på gång måste tackla hur HON, Lois Lane, trånar efter hans alterego, Superman, utan att han för den sakens skull kan berätta för henne om sin hemliga identitet.

Vissa avsnitt ur serien kan bli så känslosamma så gråten trycker på, halsen klumpar sig.. Samtidigt som vissa andra avsnitt kan vara så roliga att man skrattar timmar inombords.

Lois & Clark är för mig tidlösa, serien är så välskriven och karaktärerna så färgstarka att jag kan se hela serien utan uppehåll, på ett bräde. Det är nästan svårt att beskriva hur den här serien har påverkat mig, hur mycket den betyder och framför allt VAD den betyder för mig. Att få se dessa två, förälskade i varandra, tillslut få vara tillsammans.. Det är helt obeskrivligt. Jag skulle kunna kalla Lois & Clark för 1900-talets största kärlekssaga. Lyckan man känner för karaktärerna är nästintil verklig.
Under en period 1995 hade jag brevkorrenspondans med en av seriens skådespelare; K Callan.
K spelade Clarks mamma Martha och jag kom i kontakt med henne genom ABC/ Burbank studios - någon fanclub relaterad sida där man kunde chatta med "the cast and crew" vissa dagar. Jag skickade vid ett tillfälle en dikt som hon lovade att lämna över till Teri Hatcher ( Lois Lane ).

Under 1995 eller om det var 1996 så var "Teri Hatcher" det mest använda sökordet på en stor sökmotor och man kunde om man hade tur få träffar om 70-100 miljoner på det namnet. Med tanke på att internet inte var lika utvecklat då som nu, så var det ganska tufft tycker jag.

Summa summarum så är Serien Lois & Clark en utav de bästa serier, och kanske DEN bästa kärlekshistorien jag känner till. Idag kan man köpa alla episoder i dvd-boxar, rekomenderas varmt ( har säsong 4 på just nu i bakgrunden ). Thats all for tonight folks, titta in då och då och se om jag har skrivit nåt nytt läsvärt /MT

Do you know who I am?

2007-04-06T17:29:00.000+01:00

Så frågade Elvis I slutet av 60-talet.
Jag vet inte alls om någon vet eller visste.
Jag har lyssnat på Elvis ( gillat Elvis ) sedan jag var 7 år cirka.
Elvis hänger med, precis som min skugga, genom år av sorg och stunder av lycka, på livets ensama väg finns alltid Elvis, med sin sammetsröst och sina fantastiska berättelser om livet och kärleken. Elvis är så mycket mer än en idol för mig, han är inte en förebild direkt, men hans själ är en ledstjärna i alla fall, ty hans musik har räddat så många ensamma stunder i mitt liv.
Trots att Elvis för så länge sedan lämnade oss ( 30 år sedan i år ) så finns hans ande, so otroligt levande, tindrande, här mitt ibland oss, och hans röst är ett eko som aldrig någonsin dör.

Låtar som varje människa borde lyssna på:

* Always on my mind - det mest magiska ögonblicket i Elvis karriär är när han under en konsert får höra att hans ex-fru ( the love of his life ) sitter i publiken. Han sjöng den här sången med en magi som inte finns någon annan stans i världen.

* Memories

*Do you know who I am - En sång som betyder oerhört mycket för mig, en kamrat genom sorgen många gånger och odödlig i mitt hjärta.

*Tender feeling - deja vu! Den här sången får Elvis ande att framträda i en ljuslila skjorta och sprida värme med sitt fantastiska leende.

Jag skulle kunna skriva upp 200 sånger till som ni borde höra, men för att inte tråka ut någon nöjer jag mig med dessa så länge...

Nu ska jag iväg och leka levande.. so long

Vem har klarat att göra en bra förändring i sin tillvaro, räck upp en hand

2007-03-08T02:04:00.000+01:00

Är det fler än jag som har svårt att komma igång med nya projekt? Till exempel att börja motionera, eller äta sundare. Visserligen har jag diagnosen ADHD och då ingår det att man är trög på att komma igång med saker, det är ett karaktäristiskt problem. Men om man för en gångs skull skulle kunna lyckas med någonting, det vore inte helt fel.
Nästan varje dag tänker jag i alla fall tanken, att det är dags att förändra, dags att ändra sig till det bättre. Det är klart att det skapar mer ångest och känsla av misslyckande när man ideligen INTE lyckas åstadkomma någon förändring.
Nu har det gått så långt så att jag önskar jag kunde förändra allting i min tillvaro, och då kommer problemet med vart man ska börja någonstans istället.
Vart ska jag börja nysta i mitt trassliga liv? Ska jag börja motionera och sedan gå till tandläkaren och laga mina tänder, eller ska jag slopa skräpmaten och börja laga mat, koka mat osv. Jag kanske skulle börja cykla på träninscykeln som jag köpte för ett par månader sedan, det vore på tiden. Kanske skulle jag börja läsa regelbundet och ägna mer tid åt min son...
Eller så kan jag göra som jag alltid gjort, försöka rätta till allt på en och samma gång för att sedan falla pladask i golvet och ge upp innan första dagen som "duktig" är över.
I alla fall så måste jag någon gång komma över den där såphala, skyhöga tröskeln och verkligen lyckas med det jag vill, frågan är bara när den dagen ska komma.

Jag gjorde ett test som visar om man ligger i riskzonen för hjärinfarkt, jag låg ganska illa till faktiskt. Gör Aftonbladets test du med.

http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,1014784,00.html

Fritidsaktiviteter

Jag har mycket fritid, eller, jag har bara fritid. Då gäller det ju att fylla ut den tiden med någonting. Det finns roliga sysslor och så finns det sånt man gör för att få tiden att gå.
Jag brukar spela onlinespelet Tibia, i någon form. Dels finns det "originalservers" Där man har förbestämda regler och dels så finns det "Open Tibia servers", servrar som är konstruerade av privatpersoner, i mindre skala men med samma grafik och målsättning som originalet, dock kan förutsättningarna förändras av serverns hoster.
Så, dels har jag karaktärer på "riktiga" Tibia, och dels är jag aktiv inom Open Tibia.
Många timmar ödslar jag på detta, utan mening eller mål egentligen, tidsfördriv är väl rätt ord.
Det som är roligt med Tibia är att man får många vänner, av olika nationalitet och ålder. På senare tid är det dom vännerna jag "umgås" mest med, eftersom jag spenderar så många timmar med spelet. Spelet har en del ganska verkliga intryck, speciellt är det lätt att urskilja människors talanger och svagheter. Personerna bakom karaktärerna är mer avslöjande än de anar många gånger. Man märker ganska fort vilka som är bra på att umgås i grupp och vilka som inte klarar av att bli trampade på, vilka som är ledare och vilka som följer flocken.
Själv är jag nog både diplomat och domare. Mycket tid går åt till att medla i svåra situationer mellan spelare. I alla fall, om du söker ett spel att fly bort med, ett spel med enkel grafik och enkla regler så tycker jag att du ska testa Tibia ; http://www.tibia.com <-- Där startar allt.
Obs! Spelet är väldigt beroendeframkallande för människor med flyktbehov, så tänk dig för innan du börjar spela ( det gjorde inte jag ).

Det var nog allt för i natt. Min son och min flickvän har vaknat och jag ska se om vi kan somna allihopa om en stund. /MT

En portion frågeställning med 2 portioner tänkvärt till efterrätt

2007-03-06T21:19:00.000+01:00

Hur gör man en blogg så populär så att vissa längtar efter att den ska uppdateras? Hur blir man omtyckt som bloggare? Jag menar, det ska nog mycket till för att jag själv skulle bli så intresserad av en blogg att jag surfade dit flera gånger om dagen.
Men, jag skulle kunna blogga ofta, eftersom jag inte har något liv, bara erfarenheter och berättelser. Om jag i framtiden får bra respons på det jag skriver så skulle jag kunna tänka mig att uppdatera bloggen några gånger per dag.
Nu är jag tyvärr värdelös på html. och kan inte skapa en tjusig blogg, ni får nöja er med den här trista layouten..

Gillar ni politik? Jag gillar att kritisera! Det "dom" gör kan jag alltid göra bättre eller annorlunda. Så, jag antar att en del politiker kommer få sin släng av sleven här tids nog.
Sen så kan mina åsikter om det ena eller det andra ibland tolkas som extrema, men det får ni leva med i så fall.

Leo Trotskij

Tänk om jag kunde bli lika läst och diskuterad som honom.
Visserligen var han jagad för att han skrev, på grund av det han skrev, men han fascinerar mig oerhört. Leo Trotskij lät sig inte skrämmas, han lät Stalin och hans polis, GPU, avgöra vad folk skulle få veta.
Trotskij mördades sedemera i augusti 1940, på ett besynnerligt sätt ( han blev huggen med en ishacka i huvudet av en "vän" ) . Trotts att snart 70 år passerat så är det många människor som fortfarande minns Leo Trotskij, genom hans texter, genom hans orubbliga gestalt och hans enorma genomslagskraft.

Jag tror att Trotskij, på samma sätt som Lenin, blev så uppmärksammad för att han trots att han var jagad land och rike runt, ändå lyckades ge ut sina texter och skaffa sig en trogen skara anhängare. Leo Trotskij var inte politiker, utan författare, ändå ansågs han vara politisk och mördades av politiker.. Det skrivna ordet, om man vet hur man använder sin penna, kan vara ett mycket starkt vapen, och det har Trotskij med många andra bevisat gång på gång.
Jag menar, om Trotskij, en man med ideer, var ett sånt enormt hot mot Stalin, ja hur skulle det sett ut om han levt idag, då han på en sekund skulle kunna nå läsare över hela världen genom internet.
Jag kan tänka mig att internet ses som ett hot mot diktaturen i många länder, kanske är det därför som människor i vissa länder förbjuds att använda internet i sin fullhet, eller ännu värre, aldrig ens får lära sig att läsa.

Hur skulle afrika och mellanöstern vara idag om dom hade haft obegränsad tillgång till all världens litteratur? Jo, förmodligen hade dom kunnat läsa sig till insikt om sin situation, sin roll i världen.

Jag får en känsla av att man ( västvärlden? ) begränsar en del av världens befolkning, med flit, för att tillägna sig själva världsherravälde.

Jag tror att MYCKET nytänkande ÖVERALLT i världen skulle vara den bästa medicinen just nu, att människor med osjälviska avsikter skulle hittas och lyftas fram till beslutsfattande positioner. Fast det är klart, pengar och makt ( samma sak? ) kommer fortsätta att styra, tills våra dagar är över. Jag önskar i alla fall att drömmen om en bättre värld, kunde delas, av fler, mer globalt, och att vi en dag ska kunna förenas i ett löfte, att vi alla ska dra vårt strå till stacken för att nå våra drömmars mål.

/MT

Bloggdebut

2007-03-05T23:34:00.000+01:00

Varför sitter jag här egentligen, vad är det som begränsar och hindrar mig? Jag har varit, jag har haft och jag har vetat och gjort.. Nu är jag inte, har ej, vet inget och gör ingenting.
Från den där pirriga känslan av valfrihet när jag valde att skita i gymnasiet och börja jobba, fram tills idag, en röd tråd igenom livet, livet som "vuxen" i alla fall.. Skita i allt, skjuta upp..
Det blir som en sjukdom, att inte ta itu med livet, att inte ta itu med uppgifter och problem.. Slutligen skiter jag i att ens resa mig upp från stolen, och stannar hemma istället för att kanske gå till centrum, träffa kompisar eller släktingar.

Givetvis så är jag inte född lat eller sjukligt rädd för att jobba eller så, men den jävla rädslan.. Rädslan var hanterbar när jag var yngre, nu är den bångstyrig och svårtydd.
Rädslan är grunden för allt hemskt i livet.. Jag kan ta sorgen och smärtan och dom där andra jobbiga bitarna, men rädslan.. Rädslan lamslår mig ofta, paralyzerar.

Så, jag tror att mitt bloggande kommer att bli en del tillbakablickar, och en del nutid. ( förr fanns i alla fall någonting att tala om ).

Jag brukade skriva förr, mycket och gärna, har inte blivit så mycket av det senaste åren, men om jag kan så ska jag ändra på det nu.

Skriva är för mig en bättre ventilation av min frustration och rastlöshet än att prata. När jag skriver kan jag i detalj förklara mig, och kan närsomhelst radera och ändra, ta en paus eller skriva så fingrarna domnar. I ett samtal mellan 4 ögon eller, ännu värre, i grupp, så har man inte riktigt dom möjligheterna, i alla fall så skulle man framstå som underlig eller svår om man tog tillbaka sina ord och ändrade dem, eller pratade för fort eller långsamt. Ensam och skriva = perfekt.

Klockan är 00:00, vid den tiden på dygnet är jag som mest vaken, spirutuell, inspirationsrik och pratsam. Det har alltid varit så att natten är min tid, dagarna är sega och dimmiga, jag är dåsig och disträ. Vid den här tiden brygger jag gärna kaffe, tar en snus och ägnar mig åt mina intressen ( som för tillfället rymms i min dator ).

Om jag inte hade varit handikappad i hjärnan? ja då hade jag nog skrivit, rest, fotograferat... ( om man bortser från jobb etc. )
Jag älskar fotografier, färger och former.. För att förtydliga det hela så; Jag är otroligt intresserad av fotografier och jag blir knäpp om inte färg och form stämmer... En illa målad tavla eller ett opassande hantverk/konstverk kan få mig att må illa.. Konst ska vara som musik, rythmisk och underbar.. Sen kan man ju tolka det på 1 miljon sätt, så vi lämnar det ämnet.

Jag har ett fel i huvet som gör att jag minns bilder.. Kanske inte är negativt, men psykologen kallar det bildseende. Det innebär att jag inte glömmer bilder jag sett, att jag älskar att studera bilder och att jag ofta ser ord i form av bilder både när jag läser eller lyssnar.

pheew, det får räcka för idag, imorgon kommer med säkerthet ett nytt avsnitt ur mitt tragiska liv

/MT

Välkommen till bloggvärlden - Tackar

2007-03-05T13:41:00.000+01:00

Min första dag som bloggare - min första text what so ever som bloggare.. Blogg - ordet låter som plug ungefär, eller som en stor träkloss som någon hammrat ner i ett rör.. Ja, där får du en liten inblick i hur twisted jag är i hjärnan :)