Äntligen diagnos & tragedin knackar på

Idag ska jag ta upp 2 viktiga saker som har hänt under veckan, jag tänkte börja med att berätta om att läkaren är klar med min diagnos.
Gick ju under vintern/våren igenom en utredning där det skulle fastställas vad det är för fel på mig. Fel är det ju, men såklart är det viktigt att få veta lite närmare.
I alla fall så tog vi ett telefonmöte och Neuropsykiatrikern förklarade för mig att; - Det råder inga tvivel om att jag har ADHD ( läs: http://sv.wikipedia.org/wiki/ADHD ). Dock hade hon velat sätta diagnosen Aspergers syndrom på mig OCKSÅ. ( läs: http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom ) Men det fanns vissa faktorer som gjorde att hon tyckte det räckte med ADHD.
Själva testerna som jag fick göra i vintras var ganska enkla, men i efterhand när jag fått mer ingående förklarat för mig hur svaren på vissa av testerna kan tolkas så förstår jag hur genuint anpassade frågorna var just till ändamålet. Att jag har fått diagnosen innebär för mig att jag kan "skylla" på ADHD, eller, jag kan åberopa ADHD när jag vill förklara mitt beteende. Tidigare i livet har jag ofta undrat över varför jag beteer mig på ett udda sätt i vissa sammanhang.
Så, slutsatsen blir att jag på grund utav mina svårigheter inte har kunnat utvecklats normalt och det kan vara en bidragande orsak till min ångest och mina fobier/depressioner etc.
Det känns i alla fall skönt att veta att jag inte bara är knäpp utan att det finns en bakomliggande faktor som satt käppar i hjulen för mig hela tiden.

Nu till dagens dystra och tragiska händelse..
Egentligen vet jag inte hur jag ska skriva, eller hur jag ska formulera mig...
Jag berättar bara rakt av vad som hänt helt enkelt.
Min bror berättade för mig ikväll att vår kusin Emils flickvän har tagit livet av sig.
Det är alltid lika chockande med dylika besked. Jag reagerar alltid starkt på dödsbud, även om jag inte känt den bortgångne så sveper en vind av starkt obehag in över mig.
Sen att det är en fruktansvärt tragisk historia gör inte saken bättre.
Emil är bara 16 år gammal och han har haft enormt mycket motgångar i sitt liv redan.
Han lyckades bryta upp och flytta hemifrån nyligen, vilket var en väldigt bra sak för honom eftersom han bodde med sin mamma som är grovt alkoholiserad. Emil flyttade ihop med sin tjej, och saker och ting verkade börja gå bättre för honom. För några veckor sedan var Emil och hans tjej här hos oss och hälsade på. Jag tyckte det var riktigt roligt eftersom jag inte har haft så mycket kontakt med mina kusiner. Dom verkade må bra och ha det bra på alla sätt. Vi pratade och skrattade.. Jag tänkte att jag snart ville träffa dem igen.
Tyvärr så kommer det aldrig att hända. Usch, jag känner mig som en skrivmaskinist som skriver rent en tidningsartikel, eller en stenograf som skriver av någon annans funderingar.. Känner mig blockerad i det här.
I alla fall så, allt jag vet är att hon hängde sig, i sovrummet, under natten.
Emil sov.. För mitt inre startar små snuttar av en film.. jag ser framför mig det där fruktansvärda, det slutgiltiga... Tänk att han måste ha vaknat, och sett henne hänga där.. Tanken får blodet att isa inom mig.
Det värsta vi kan tänka oss är ju att förlora dem som vi älskar mest. Och när det blir verklighet.. Kan nästan inte tänka mig tanken.
Varför? Ja, det vill jag gärna veta. Hon var inte alls gammal.. Varför valde hon det här? Ur led är tiden! Det är fruktansvärt.... Kanske skriver mer när jag vet mer... Men just nu känns det inte rätt att spekulera, inte rätt att skriva någonting mer om detta alls... God natt

Om min hjärna är månen och mitt hjärta är jorden, så är ditt namn den kinesiska muren

När jag sluter ögonen blixtrar det till, bilderna svävar i en cirkel ovanför mitt universum. Dom cirkulerar sakta, tyngdlöst i mörkret.På den ena bilden tappar jag andan, får ingen luft. Det är kärlekens mest sanna ögonblick,det är mina nervers första möte med verkligheten. Det är första gången mina känslor är tagna till sin spets, utnyttjas till max. Jag ligger på rygg och mitt blod behöver inte syre, mina lungor behöver inte andas. Jag behöver bara låta min hud absorbera den varma kärleken. Jag minns att jag grät, och jag tror utan tvekan att det här var den bästa stunden i mitt liv.

Nästa bild är en fantasibild av mig själv ute på en åker. jag snurrar runt och överallt finns bara åkrar .Över mig ler herren och det är så fantastiskt ljust. Det är så varmt och behagligt, samtidigt som jag vet att mitt i det vackra så är kärleken bunden. Kärleken har redan börjat segla bort, bort för att ute i rymden frysa till det här vackra minnet. Kärnan i det vackra, åtrån i våra ögon och kärleken i våra händer, förevigt inkapslad i den här bilden. Blod och eld - Blodet och dina läppar, elden och ditt hår, för alltid inom mig.

Ekot i mörkret är en frågeställning - vet du vem jag är? Sorgen! Den obeskrivliga hjärtesorgen är här. Sorgen som aldrig vill drunkna, för alltid synlig som om en oförsiktig stenhuggare skrivit ditt namn i mitt hjärta. Om min hjärna är månen och mitt hjärta är jorden, så är ditt namn kinesiska muren. Orden han sjunger är så vassa, som sylar sätter dom sig i armar och ben. Jag minns hur mina knogar kändes som köttbitar när jag stog och slog dem i den där träbänken eller betongväggen. Jag minns hur mina armar inte kände hur jag karvade in mitt SOS, mitt rop på dig.

Sammantaget så måste jag säga att mina bilder är så levande, så fantastiskt starka i färg och uttryck. Jag är så ledsen att mina återstående ord inte förmår att återge bilderna på ett bättre sätt. Jag vill att världen ska veta hur sinnena tillsammans kan svetsa, hugga, måla, etsa och sy ihop minnen till sådana fantastiska ikoner i mitt huvud. Om det bara fanns ett sätt att dela med sig av det fantastiska.
Jag behöver inte längre ha ögonen slutna för att se, bilderna dansar som eldflugor i rummet, ovanför mitt huvud.