Då har jag väl åter igen förträngt och gått vidare.. Jag vet inte varför jag gör så gång på gång..
Förmodligen är jag för rädd för att ångesten och skuldkänslorna ska äta upp mig och jag ska gå under. Igår var det en sån dag. Jag kände mig på gränsen till sammanbrott eller vad man ska kalla det. Att det ska vara så jäkla svårt allting, att man inte ska få kunna vara glad och nöjd någon gång. Det känns som om omvärldens acceptans är viktigare än min egen inre harmoni.
På ett sätt har jag väl börjat inse att jag inte kommer att bli som jag "borde" eller leva som man ska.. Det är bara så svårt att acceptera att jag inte kan leva efter sammhällets och/eller andras normer. Om jag vill vara vaken hela natten så är jag det. Om jag vill sitta och tänka och skriva så gör jag det utan att fråga någon om lov. Om jag vill springa ute och leva eller vad man nu gör.. Ja då gör jag det.. Om jag kan förståss... Jag har oerhört svårt att anpassa mig efter andra, speciellt i längden. Jag får en tanke, nästan som ett tvång, att jag måste göra mig fri från mina bojor och sticka iväg.. Just känslan av att vara fast gör mig galen, rädd, orolig och säkert elak..
Jag vägrar att känna mig tvungen, tvingad.. Jag vet inte varför just jag är sådan, funderar ofta på det. Redan när jag började skolan märktes det nog tydligt att jag inte ville göra som jag blev tillsagd. Jag ifrågasatte och satte mig upp mot de vuxna. På ett sätt är jag likadan idag, jag undviker ständigt situationer där jag känner mig fast eller tvungen. Antagligen så är det något emotionellt fel i hjärnan och ibland går det till överdrift. Mina fobier är ett bra exempel på hur det kan gå över styr. Jag klarar inte av att färdas i ett fordon av något slag, tillsammans med andra människor.. Jag har bestämt mig för att jag inte kan åka tåg buss eller bil. Det har inget att göra med social fobi eller någon typisk rädsla för olycka eller annat, det är bara mina tankar om kontroll över situationen som fått oöverskådeliga konsekvenser.
Och nog är det handikappande att ha en fobisk rädsla för att förlora kontrollen, inte kunna "kliva av" när man vill.. Jag tror fan det hade varit mycket enklare att vara rullstolsbunden eller nåt annat.. Den ända klara skildnaden är väl just att mina handikapp inte borde vara permanenta.
Sen så finns ju även mitt stora behov av flykt. Mental flykt då vanligen men även ibland känslan av att jag behöver geografisk flykt. Jag klarar inte av rastlösheten, ångesten och stressen så jag flyr in i allt som bjuds. Jag har supit och spelat för att nämna några saker som är lätta att förstå.
Andra gånger har jag flytt in i olika former av skapande som att skriva eller skapa olika saker på data. Rent "terapi arbete" förmodar jag, men också handikappande då jag inte klarar av mina dagliga sysslor och åtaganden. När jag var yngre kände jag en stor befrielse av att åka ner till landet och vistas där en tid. Det kändes som en vind av förändring och mitt eviga missnöje fick mig att börja någon sorts förändring väldigt ofta. Jag tror inte jag var lika missnöjd med omgivningen som jag var med mig själv och mina problem att prestera tillräckligt, jag förstod nog tidigt att det var mig och inte andra som det var fel på.
Ibland känns mitt liv så förutsägbart. Det känns som om jag går och väntar på ett mirakel. Det känns som att lyckan är ett föremål som en vacker dag kommer att ramla ner från himlen, i mitt knä, när jag minst anar det.
Efter år av ångest och oro har jag lyckats sätta ord på en av de saker jag önskar mig mest av allt i livet. Jag önskar så innerligt att jag kunde få känna sinnesro. Att bara få vakna en morgon och känna att allt är okej och bara vara medveten om vad som gäller och att det är dags att gå vidare, utan att vända sig om eller stanna och sörja. En frid att att bara kunna få vara med mig själv och känna mig trygg i mitt eget sällskap. Tänk att få lägga sig i gräset på en äng och känna att jag verkligen lever och är nöjd och tillfreds. Det skulle vara mer värt än allt guld i världen.....
Vissa dagar längtar jag tillbaka till barndomen.. Den skyddade miljön där jag levde och andades frihet och förverkligade små drömmar varje dag.. Benen kunde springa hela dagarna, aldrig blev jag matt och aldrig någonsin kände jag oro inför morgondagen eller dagen efter det.. Att jag som barn kunde leva i nuet, njuta av varje stund till fullo, det är vad jag saknar mest..
Jag vet inte varför jag fått så begränsade sinnen som vuxen, varför det känns som att mina tankar inte rymms i huvudet längre.. Det känns ibland som om jag blivit mer ologisk som vuxen, att jag utformat ett ologiskt system för att ta emot och sortera alla intryck, snärjer mig in i omöjliga tankar och problem som inte har en lösning utan borde ha lämnats bakom för länge sedan. För mig känns det ibland som att livet slutade att vara fritt när jag blev vuxen, eller någonstans på vägen dit.. Någonstans mellan barndomen och ungdomen fick livets alla händelser ettiketter och den dagen jag blev tvungen att börja följa klockan blev jag förevigt ovän med tiden..
Diagnoser av ondo
Helst av allt hade jag väl stannat där i ett hörn med min trots och bara sparkat och slagit ut i luften.. Trotssyndrom? Ja säkert var det så man skulle ha klassificerat mig om man velat vara korrekt. Men vad spelar det för roll? Jag skulle inte känna mig mer tillfreds för det, och min omgivning skulle bara ha haft en obehaglig benämning på mina utspel och kanske hade vissa personer blivit reserverade inför det dom kunde höra men inte förstå.. Eller förstå och inte förändra.. Och varför vill alla människor ständigt ändra på gud verk? Varför envisas man med att hitta ett namn för alla egenskaper eller egenheter hos människan? Varför är det så viktigt att särskilja människor med mindre vanligt beteende eller ideer? Jag har förstått att mattematiken är väldigt viktig för allmänheten. "Bara det är mer än 50% så är det normalt", och visst måste man genast räkna ut antalet personer som LIDER av det ena eller det andra och bekräfta hur många procent det verkligen rör sig om.. Om vi inte snackar 0.5% eller 1%, vilket är avvikande, utan kanske 15%, ja då är det "folksjukdom" eller kanske bara vanligt.. Det beror ju givetvis på vad det gäller. Om 2% av befolkningen har ett dödligt virus så är det ju skrämmande vanligt förekommande.. Om man mörkar lite och säger att 10% av befolkningen har psykiska problem så vet jag inte om det är vanligt eller inte.. Det borde ju vara vanligt om var 10:e person är "drabbad".. Det finns ju en genomgripande rädsla för psykisk sjukdom, psykiska besvär och psykiska funktionshinder. Är rädslan, rotad sedan sekler, så påtaglig fortfarande så det är nödvändigt att tysta ner, låsa in och kasta nyckeln? Det finns gedigna system för utvärdering, bedömning, diagostisering och metodtillämpning inom psykiatrin. Psykiatrin som tillsynes annonymt får pengar och resurser från staten. Det räcker inte med att säga att "vi ska satsa på psykiatrin" och sedan skjuta till pengar, subventionera neuroleptika och andra väl avvägda mediciner som förvandlar den ångestfyllde till en diagnos och städar undan hans fotsteg noggrant.. Jaja... Det var väl allt för idag.. //MT
