Jag står här på avgrundens brant och stirrar ner i mörkret.. Vinglar och tvekar.. Smärtan i mitt bröst är outhärdlig, jag kan skylla på allt och inget, sanningen är att det är jag själv som fattat fel beslut hela vägen och målat in mig i ett hörn. Tillslut finns inga fler drag och jag är schack-matt.
Jag vet inte vad sökandet egentligen var, om jag verkligen trodde att jag skulle hitta något eller om jag bara sökte för att allt kändes så fel.. Jag önskar att jag skrivit mer, sparat mer av vad jag skrivit.. I tio år har jag brottats med ångesten och oron, i 29 år har jag funnits och om jag har tur så finns det dom som minns mig med glädje... I hela mitt liv har jag velat vara rättvis och vänt giriga människor ryggen.. Rätt och fel är begrepp som präglat mig oerhört mycket.. Evigt naiv, med en övertygelse om att saker kommer att ändra skepnad och visa sig vara någonting vackert en dag, så har jag levt.
Att en ända gång få känna lukten av frihet, kunna andas ut all luft i mina lungor och bara få finnas, vore så underbart.
If that isnt love - Tack Elvis, dina ord hjälper mig genom de allra mörkaste stunder..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar