Är det fler än jag som har svårt att komma igång med nya projekt? Till exempel att börja motionera, eller äta sundare. Visserligen har jag diagnosen ADHD och då ingår det att man är trög på att komma igång med saker, det är ett karaktäristiskt problem. Men om man för en gångs skull skulle kunna lyckas med någonting, det vore inte helt fel.
Nästan varje dag tänker jag i alla fall tanken, att det är dags att förändra, dags att ändra sig till det bättre. Det är klart att det skapar mer ångest och känsla av misslyckande när man ideligen INTE lyckas åstadkomma någon förändring.
Nu har det gått så långt så att jag önskar jag kunde förändra allting i min tillvaro, och då kommer problemet med vart man ska börja någonstans istället.
Vart ska jag börja nysta i mitt trassliga liv? Ska jag börja motionera och sedan gå till tandläkaren och laga mina tänder, eller ska jag slopa skräpmaten och börja laga mat, koka mat osv. Jag kanske skulle börja cykla på träninscykeln som jag köpte för ett par månader sedan, det vore på tiden. Kanske skulle jag börja läsa regelbundet och ägna mer tid åt min son...
Eller så kan jag göra som jag alltid gjort, försöka rätta till allt på en och samma gång för att sedan falla pladask i golvet och ge upp innan första dagen som "duktig" är över.
I alla fall så måste jag någon gång komma över den där såphala, skyhöga tröskeln och verkligen lyckas med det jag vill, frågan är bara när den dagen ska komma.
Jag gjorde ett test som visar om man ligger i riskzonen för hjärinfarkt, jag låg ganska illa till faktiskt. Gör Aftonbladets test du med.
http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,1014784,00.html
Fritidsaktiviteter
Jag har mycket fritid, eller, jag har bara fritid. Då gäller det ju att fylla ut den tiden med någonting. Det finns roliga sysslor och så finns det sånt man gör för att få tiden att gå.
Jag brukar spela onlinespelet Tibia, i någon form. Dels finns det "originalservers" Där man har förbestämda regler och dels så finns det "Open Tibia servers", servrar som är konstruerade av privatpersoner, i mindre skala men med samma grafik och målsättning som originalet, dock kan förutsättningarna förändras av serverns hoster.
Så, dels har jag karaktärer på "riktiga" Tibia, och dels är jag aktiv inom Open Tibia.
Många timmar ödslar jag på detta, utan mening eller mål egentligen, tidsfördriv är väl rätt ord.
Det som är roligt med Tibia är att man får många vänner, av olika nationalitet och ålder. På senare tid är det dom vännerna jag "umgås" mest med, eftersom jag spenderar så många timmar med spelet. Spelet har en del ganska verkliga intryck, speciellt är det lätt att urskilja människors talanger och svagheter. Personerna bakom karaktärerna är mer avslöjande än de anar många gånger. Man märker ganska fort vilka som är bra på att umgås i grupp och vilka som inte klarar av att bli trampade på, vilka som är ledare och vilka som följer flocken.
Själv är jag nog både diplomat och domare. Mycket tid går åt till att medla i svåra situationer mellan spelare. I alla fall, om du söker ett spel att fly bort med, ett spel med enkel grafik och enkla regler så tycker jag att du ska testa Tibia ; http://www.tibia.com <-- Där startar allt.
Obs! Spelet är väldigt beroendeframkallande för människor med flyktbehov, så tänk dig för innan du börjar spela ( det gjorde inte jag ).
Det var nog allt för i natt. Min son och min flickvän har vaknat och jag ska se om vi kan somna allihopa om en stund. /MT
torsdag 8 mars 2007
tisdag 6 mars 2007
En portion frågeställning med 2 portioner tänkvärt till efterrätt
Hur gör man en blogg så populär så att vissa längtar efter att den ska uppdateras? Hur blir man omtyckt som bloggare? Jag menar, det ska nog mycket till för att jag själv skulle bli så intresserad av en blogg att jag surfade dit flera gånger om dagen.
Men, jag skulle kunna blogga ofta, eftersom jag inte har något liv, bara erfarenheter och berättelser. Om jag i framtiden får bra respons på det jag skriver så skulle jag kunna tänka mig att uppdatera bloggen några gånger per dag.
Nu är jag tyvärr värdelös på html. och kan inte skapa en tjusig blogg, ni får nöja er med den här trista layouten..
Gillar ni politik? Jag gillar att kritisera! Det "dom" gör kan jag alltid göra bättre eller annorlunda. Så, jag antar att en del politiker kommer få sin släng av sleven här tids nog.
Sen så kan mina åsikter om det ena eller det andra ibland tolkas som extrema, men det får ni leva med i så fall.
Leo Trotskij
Tänk om jag kunde bli lika läst och diskuterad som honom.
Visserligen var han jagad för att han skrev, på grund av det han skrev, men han fascinerar mig oerhört. Leo Trotskij lät sig inte skrämmas, han lät Stalin och hans polis, GPU, avgöra vad folk skulle få veta.
Trotskij mördades sedemera i augusti 1940, på ett besynnerligt sätt ( han blev huggen med en ishacka i huvudet av en "vän" ) . Trotts att snart 70 år passerat så är det många människor som fortfarande minns Leo Trotskij, genom hans texter, genom hans orubbliga gestalt och hans enorma genomslagskraft.
Jag tror att Trotskij, på samma sätt som Lenin, blev så uppmärksammad för att han trots att han var jagad land och rike runt, ändå lyckades ge ut sina texter och skaffa sig en trogen skara anhängare. Leo Trotskij var inte politiker, utan författare, ändå ansågs han vara politisk och mördades av politiker.. Det skrivna ordet, om man vet hur man använder sin penna, kan vara ett mycket starkt vapen, och det har Trotskij med många andra bevisat gång på gång.
Jag menar, om Trotskij, en man med ideer, var ett sånt enormt hot mot Stalin, ja hur skulle det sett ut om han levt idag, då han på en sekund skulle kunna nå läsare över hela världen genom internet.
Jag kan tänka mig att internet ses som ett hot mot diktaturen i många länder, kanske är det därför som människor i vissa länder förbjuds att använda internet i sin fullhet, eller ännu värre, aldrig ens får lära sig att läsa.
Hur skulle afrika och mellanöstern vara idag om dom hade haft obegränsad tillgång till all världens litteratur? Jo, förmodligen hade dom kunnat läsa sig till insikt om sin situation, sin roll i världen.
Jag får en känsla av att man ( västvärlden? ) begränsar en del av världens befolkning, med flit, för att tillägna sig själva världsherravälde.
Jag tror att MYCKET nytänkande ÖVERALLT i världen skulle vara den bästa medicinen just nu, att människor med osjälviska avsikter skulle hittas och lyftas fram till beslutsfattande positioner. Fast det är klart, pengar och makt ( samma sak? ) kommer fortsätta att styra, tills våra dagar är över. Jag önskar i alla fall att drömmen om en bättre värld, kunde delas, av fler, mer globalt, och att vi en dag ska kunna förenas i ett löfte, att vi alla ska dra vårt strå till stacken för att nå våra drömmars mål.
/MT
Men, jag skulle kunna blogga ofta, eftersom jag inte har något liv, bara erfarenheter och berättelser. Om jag i framtiden får bra respons på det jag skriver så skulle jag kunna tänka mig att uppdatera bloggen några gånger per dag.
Nu är jag tyvärr värdelös på html. och kan inte skapa en tjusig blogg, ni får nöja er med den här trista layouten..
Gillar ni politik? Jag gillar att kritisera! Det "dom" gör kan jag alltid göra bättre eller annorlunda. Så, jag antar att en del politiker kommer få sin släng av sleven här tids nog.
Sen så kan mina åsikter om det ena eller det andra ibland tolkas som extrema, men det får ni leva med i så fall.
Leo Trotskij
Tänk om jag kunde bli lika läst och diskuterad som honom.
Visserligen var han jagad för att han skrev, på grund av det han skrev, men han fascinerar mig oerhört. Leo Trotskij lät sig inte skrämmas, han lät Stalin och hans polis, GPU, avgöra vad folk skulle få veta.
Trotskij mördades sedemera i augusti 1940, på ett besynnerligt sätt ( han blev huggen med en ishacka i huvudet av en "vän" ) . Trotts att snart 70 år passerat så är det många människor som fortfarande minns Leo Trotskij, genom hans texter, genom hans orubbliga gestalt och hans enorma genomslagskraft.
Jag tror att Trotskij, på samma sätt som Lenin, blev så uppmärksammad för att han trots att han var jagad land och rike runt, ändå lyckades ge ut sina texter och skaffa sig en trogen skara anhängare. Leo Trotskij var inte politiker, utan författare, ändå ansågs han vara politisk och mördades av politiker.. Det skrivna ordet, om man vet hur man använder sin penna, kan vara ett mycket starkt vapen, och det har Trotskij med många andra bevisat gång på gång.
Jag menar, om Trotskij, en man med ideer, var ett sånt enormt hot mot Stalin, ja hur skulle det sett ut om han levt idag, då han på en sekund skulle kunna nå läsare över hela världen genom internet.
Jag kan tänka mig att internet ses som ett hot mot diktaturen i många länder, kanske är det därför som människor i vissa länder förbjuds att använda internet i sin fullhet, eller ännu värre, aldrig ens får lära sig att läsa.
Hur skulle afrika och mellanöstern vara idag om dom hade haft obegränsad tillgång till all världens litteratur? Jo, förmodligen hade dom kunnat läsa sig till insikt om sin situation, sin roll i världen.
Jag får en känsla av att man ( västvärlden? ) begränsar en del av världens befolkning, med flit, för att tillägna sig själva världsherravälde.
Jag tror att MYCKET nytänkande ÖVERALLT i världen skulle vara den bästa medicinen just nu, att människor med osjälviska avsikter skulle hittas och lyftas fram till beslutsfattande positioner. Fast det är klart, pengar och makt ( samma sak? ) kommer fortsätta att styra, tills våra dagar är över. Jag önskar i alla fall att drömmen om en bättre värld, kunde delas, av fler, mer globalt, och att vi en dag ska kunna förenas i ett löfte, att vi alla ska dra vårt strå till stacken för att nå våra drömmars mål.
/MT
måndag 5 mars 2007
Bloggdebut
Varför sitter jag här egentligen, vad är det som begränsar och hindrar mig? Jag har varit, jag har haft och jag har vetat och gjort.. Nu är jag inte, har ej, vet inget och gör ingenting.
Från den där pirriga känslan av valfrihet när jag valde att skita i gymnasiet och börja jobba, fram tills idag, en röd tråd igenom livet, livet som "vuxen" i alla fall.. Skita i allt, skjuta upp..
Det blir som en sjukdom, att inte ta itu med livet, att inte ta itu med uppgifter och problem.. Slutligen skiter jag i att ens resa mig upp från stolen, och stannar hemma istället för att kanske gå till centrum, träffa kompisar eller släktingar.
Givetvis så är jag inte född lat eller sjukligt rädd för att jobba eller så, men den jävla rädslan.. Rädslan var hanterbar när jag var yngre, nu är den bångstyrig och svårtydd.
Rädslan är grunden för allt hemskt i livet.. Jag kan ta sorgen och smärtan och dom där andra jobbiga bitarna, men rädslan.. Rädslan lamslår mig ofta, paralyzerar.
Så, jag tror att mitt bloggande kommer att bli en del tillbakablickar, och en del nutid. ( förr fanns i alla fall någonting att tala om ).
Jag brukade skriva förr, mycket och gärna, har inte blivit så mycket av det senaste åren, men om jag kan så ska jag ändra på det nu.
Skriva är för mig en bättre ventilation av min frustration och rastlöshet än att prata. När jag skriver kan jag i detalj förklara mig, och kan närsomhelst radera och ändra, ta en paus eller skriva så fingrarna domnar. I ett samtal mellan 4 ögon eller, ännu värre, i grupp, så har man inte riktigt dom möjligheterna, i alla fall så skulle man framstå som underlig eller svår om man tog tillbaka sina ord och ändrade dem, eller pratade för fort eller långsamt. Ensam och skriva = perfekt.
Klockan är 00:00, vid den tiden på dygnet är jag som mest vaken, spirutuell, inspirationsrik och pratsam. Det har alltid varit så att natten är min tid, dagarna är sega och dimmiga, jag är dåsig och disträ. Vid den här tiden brygger jag gärna kaffe, tar en snus och ägnar mig åt mina intressen ( som för tillfället rymms i min dator ).
Om jag inte hade varit handikappad i hjärnan? ja då hade jag nog skrivit, rest, fotograferat... ( om man bortser från jobb etc. )
Jag älskar fotografier, färger och former.. För att förtydliga det hela så; Jag är otroligt intresserad av fotografier och jag blir knäpp om inte färg och form stämmer... En illa målad tavla eller ett opassande hantverk/konstverk kan få mig att må illa.. Konst ska vara som musik, rythmisk och underbar.. Sen kan man ju tolka det på 1 miljon sätt, så vi lämnar det ämnet.
Jag har ett fel i huvet som gör att jag minns bilder.. Kanske inte är negativt, men psykologen kallar det bildseende. Det innebär att jag inte glömmer bilder jag sett, att jag älskar att studera bilder och att jag ofta ser ord i form av bilder både när jag läser eller lyssnar.
pheew, det får räcka för idag, imorgon kommer med säkerthet ett nytt avsnitt ur mitt tragiska liv
/MT
Från den där pirriga känslan av valfrihet när jag valde att skita i gymnasiet och börja jobba, fram tills idag, en röd tråd igenom livet, livet som "vuxen" i alla fall.. Skita i allt, skjuta upp..
Det blir som en sjukdom, att inte ta itu med livet, att inte ta itu med uppgifter och problem.. Slutligen skiter jag i att ens resa mig upp från stolen, och stannar hemma istället för att kanske gå till centrum, träffa kompisar eller släktingar.
Givetvis så är jag inte född lat eller sjukligt rädd för att jobba eller så, men den jävla rädslan.. Rädslan var hanterbar när jag var yngre, nu är den bångstyrig och svårtydd.
Rädslan är grunden för allt hemskt i livet.. Jag kan ta sorgen och smärtan och dom där andra jobbiga bitarna, men rädslan.. Rädslan lamslår mig ofta, paralyzerar.
Så, jag tror att mitt bloggande kommer att bli en del tillbakablickar, och en del nutid. ( förr fanns i alla fall någonting att tala om ).
Jag brukade skriva förr, mycket och gärna, har inte blivit så mycket av det senaste åren, men om jag kan så ska jag ändra på det nu.
Skriva är för mig en bättre ventilation av min frustration och rastlöshet än att prata. När jag skriver kan jag i detalj förklara mig, och kan närsomhelst radera och ändra, ta en paus eller skriva så fingrarna domnar. I ett samtal mellan 4 ögon eller, ännu värre, i grupp, så har man inte riktigt dom möjligheterna, i alla fall så skulle man framstå som underlig eller svår om man tog tillbaka sina ord och ändrade dem, eller pratade för fort eller långsamt. Ensam och skriva = perfekt.
Klockan är 00:00, vid den tiden på dygnet är jag som mest vaken, spirutuell, inspirationsrik och pratsam. Det har alltid varit så att natten är min tid, dagarna är sega och dimmiga, jag är dåsig och disträ. Vid den här tiden brygger jag gärna kaffe, tar en snus och ägnar mig åt mina intressen ( som för tillfället rymms i min dator ).
Om jag inte hade varit handikappad i hjärnan? ja då hade jag nog skrivit, rest, fotograferat... ( om man bortser från jobb etc. )
Jag älskar fotografier, färger och former.. För att förtydliga det hela så; Jag är otroligt intresserad av fotografier och jag blir knäpp om inte färg och form stämmer... En illa målad tavla eller ett opassande hantverk/konstverk kan få mig att må illa.. Konst ska vara som musik, rythmisk och underbar.. Sen kan man ju tolka det på 1 miljon sätt, så vi lämnar det ämnet.
Jag har ett fel i huvet som gör att jag minns bilder.. Kanske inte är negativt, men psykologen kallar det bildseende. Det innebär att jag inte glömmer bilder jag sett, att jag älskar att studera bilder och att jag ofta ser ord i form av bilder både när jag läser eller lyssnar.
pheew, det får räcka för idag, imorgon kommer med säkerthet ett nytt avsnitt ur mitt tragiska liv
/MT
Välkommen till bloggvärlden - Tackar
Min första dag som bloggare - min första text what so ever som bloggare.. Blogg - ordet låter som plug ungefär, eller som en stor träkloss som någon hammrat ner i ett rör.. Ja, där får du en liten inblick i hur twisted jag är i hjärnan :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
