Bloggdebut

Varför sitter jag här egentligen, vad är det som begränsar och hindrar mig? Jag har varit, jag har haft och jag har vetat och gjort.. Nu är jag inte, har ej, vet inget och gör ingenting.
Från den där pirriga känslan av valfrihet när jag valde att skita i gymnasiet och börja jobba, fram tills idag, en röd tråd igenom livet, livet som "vuxen" i alla fall.. Skita i allt, skjuta upp..
Det blir som en sjukdom, att inte ta itu med livet, att inte ta itu med uppgifter och problem.. Slutligen skiter jag i att ens resa mig upp från stolen, och stannar hemma istället för att kanske gå till centrum, träffa kompisar eller släktingar.

Givetvis så är jag inte född lat eller sjukligt rädd för att jobba eller så, men den jävla rädslan.. Rädslan var hanterbar när jag var yngre, nu är den bångstyrig och svårtydd.
Rädslan är grunden för allt hemskt i livet.. Jag kan ta sorgen och smärtan och dom där andra jobbiga bitarna, men rädslan.. Rädslan lamslår mig ofta, paralyzerar.

Så, jag tror att mitt bloggande kommer att bli en del tillbakablickar, och en del nutid. ( förr fanns i alla fall någonting att tala om ).

Jag brukade skriva förr, mycket och gärna, har inte blivit så mycket av det senaste åren, men om jag kan så ska jag ändra på det nu.

Skriva är för mig en bättre ventilation av min frustration och rastlöshet än att prata. När jag skriver kan jag i detalj förklara mig, och kan närsomhelst radera och ändra, ta en paus eller skriva så fingrarna domnar. I ett samtal mellan 4 ögon eller, ännu värre, i grupp, så har man inte riktigt dom möjligheterna, i alla fall så skulle man framstå som underlig eller svår om man tog tillbaka sina ord och ändrade dem, eller pratade för fort eller långsamt. Ensam och skriva = perfekt.

Klockan är 00:00, vid den tiden på dygnet är jag som mest vaken, spirutuell, inspirationsrik och pratsam. Det har alltid varit så att natten är min tid, dagarna är sega och dimmiga, jag är dåsig och disträ. Vid den här tiden brygger jag gärna kaffe, tar en snus och ägnar mig åt mina intressen ( som för tillfället rymms i min dator ).

Om jag inte hade varit handikappad i hjärnan? ja då hade jag nog skrivit, rest, fotograferat... ( om man bortser från jobb etc. )
Jag älskar fotografier, färger och former.. För att förtydliga det hela så; Jag är otroligt intresserad av fotografier och jag blir knäpp om inte färg och form stämmer... En illa målad tavla eller ett opassande hantverk/konstverk kan få mig att må illa.. Konst ska vara som musik, rythmisk och underbar.. Sen kan man ju tolka det på 1 miljon sätt, så vi lämnar det ämnet.

Jag har ett fel i huvet som gör att jag minns bilder.. Kanske inte är negativt, men psykologen kallar det bildseende. Det innebär att jag inte glömmer bilder jag sett, att jag älskar att studera bilder och att jag ofta ser ord i form av bilder både när jag läser eller lyssnar.

pheew, det får räcka för idag, imorgon kommer med säkerthet ett nytt avsnitt ur mitt tragiska liv

/MT