Är det inte så tror ni, att man kan bli så erfaren att man inte behöver fördjupa sig i situationer och människor alltför ofta? Jag tror att jag har blivit ganska erfaren med åren och att jag sparar en massa tid och energi på att dömma personer på förhand. Samtidigt som det är fult att dömma hunden efter håren som man säger, så är det ganska praktiskt och hjälper mig att gallra ut onödiga konfrontationer och obehagliga situationer.
Anyway.. Det känns som om tiden rinner iväg, och visst är det så, att tiden kommer fortsätta att accelerera, oavsett jag vill det eller ej.
Kroppen bryter ner celler en efter en, och hjärnan är inte lika resistent mot vardagens bekymmer eller krångliga situationer som förr, den börjar avvecklas. Kroppen orkar inte längre hålla alla sjukdomar borta, skelettet orkar inte längre bära upp bördan av min åldrade kropp lika länge som jag hade önskat. Tiden river mina segel, och nöter sakta ner skrovet på mitt skepp. Ofta känns det som om tidvattnet hunnit in i sovrummet redan när jag vaknar på morgonen, och fram emot eftermiddagen kämpar jag för att hålla näsan över vattenytan.
Jag tror dock att många kan identifiera sig med detta fenomen, och jag tror att många med mig har tankar kring tiden och nuet. "Om jag bara kunde skriva" tänker jag ofta, om jag bara hade orkat ens det, då hade kanske världen sett lite annorlunda ut. "Om jag bara hade orkat leva" då hade mitt fordon, mitt liv, kanske varit på rätt kurs. Jag vet att jag klagar mycket, och för att citera min psykiater "Jag har lätt för att känna efter". Visst är det så, men varför ska livet vara så förbannat svårt för det? Ska gemene man inte kunna känna efter utan att dränkas i ångest? Vad har man känslor för om man inte ska få känna efter?
Jag vet inte vem jag frågar, för något svar får jag nästintill aldrig.. Jag frågar väl fel personer..
"Välkommen till de tusen frågornas rike" - Här finns obesvarade frågor från såväl antiken som stenåldern.. Frågrna svävar här fritt, och det är bara att hugga tag i första bästa.. Det är en stor tragedi att jag så sällan får hjälp att finna någon bra egenskap hos mig, utan att den mesta energi som slösas angående mig, läggs på att finna diagnoser eller svårigheter i mitt liv och min vardag, att se om det finns någonting mer jag kanske behöver hjälp med.
Att behöva hjälp me någonting är inte samma sak som att få hjälp med någonting.
Samhället är ju en apparat och ingen människa, så visst förstår jag om samhället mest kan erbjuda generell hjälp, hjälp som i alla fall jag oftast inte kan tillgodogöra mig. Hjälp på individuell nivå är och har alltid varit ( så länge jag kan minnas ) oerhört ovanlig och kostsam. Kostsam just därför att om en människa ska ägna sin tid åt att hjälpa någon annan så vill hon ha betalt, och att hjälpa en person till ett bättre liv, eller ännu svårare, att leva sitt liv är ett evighetsprojekt. I alla fall i mitt fall. Nej, jag tror inte att jag kommer att kunna få hjälp, eller åtminstånde inte den hjälp jag behöver. Kanske är det för att den hjälpen inte existerar, eller så är jag bara fel person på fel plats, i fel tid.
Så, nu har jag fått kasta ur mig en massa bitterhet, och det känns bättre redan.
Jag vill att vissa människor ska kunna förstå mig, det är viktigt för mig att uppfattas på det sätt jag vill, av de människor som betyder något speciellt för mig.
"He left the splendor of heaven, Knowing His destiny.
Was the lonely hill of Golgotha, There to lay down His life for me
And if that isn't love, then the ocean is dry, there's no stars in the sky and the little sparrows can't fly. Yeah if that isn't love, then heaven's a myth, ´there's no feeling like this, if that isn't love. Even in death He remembered, the thief hanging by His side, then he spoke of love and compassion and He took him to paradise.
And if that isn't love then the ocean is dry there's no stars in the sky, and the little sparrows can't fly, yeah if that isn't love then heaven's a myth there's no feeling like this if that isn't love It's got to be love"
Jag tänker vara kryptisk nu, så det är meningen ifall någon undrar.
Ikväll pratade jag med en god vän, och jag känner mig så fylld av tankar.
Mina tillkortakommanden och min knepiga livssyn infekterar vår relation.
Ibland har jag svårt att acceptera min föråldrade syn på saker och ting, åh vad jag önskar att jag kunde vara som andra, i vissa avseenden, bara få finnas och vara, se och höra utan att riva upp känslor inom mig. Bara få se med mina ögon, bara kunna acceptera utan att min sorgsna nerv slår an, kunna finna mig i faktum utan att spjärna emot, bara leva med att det jag har är mitt, och det jag inte har, det har jag inget med att göra.
Mina känslor har många bra sidor, och en massa dåliga.. Ett hav! en stor ocean som man så lätt drunknar i om man ger sig ut utan flytväst.
Tänk om jag hade varit lika duktig på att förstå dem jag vill, som jag är på att formulera mina egna tankar. Och tänk om jag kunde undvika att involvera mig med personer som ger mig just den utmaningen, uppdraget att lära sig att förstå.. Förstå det oförståeliga, acceptera det oacceptabla..
Men visst har det en mening, det finns en anledning till varför jag lever mitt liv på ett sånt vis, jag har bara inte lyckats finna den ännu.
Ett av mina största fel är att jag ignorerar det jag har i väntan på att någonting bättre ska falla ner från himlen eller om jag formulerar om det; Jag verkar tro att jag varken förtjänar eller kan stå ut med det jag har, att det är förbannat och måste bort. Inte vad gäller allt, och inte alltid, men i vissa specifika situationer..
Det får vara allt för idag tror jag.. Känner mig så missnöjd med mig själv just nu så jag ska nog gå och göra någonting annat...
/M Tavic
