The king och jag

Sitter och lyssnar på Elvis, som jag alltid gör när jag har ont i hjärtat.. Oförglömmlig version av "It's midnight" vill jag dela med mina trogna läsare :)





Hur kan livet vara så svårt jämt? Hur kan kärleken bli så svår när den växer? Varför kan jag inte bara få vara glad och lycklig, få älska och njuta av tiden och livet? Jag vet att det är mig det är fel på, att jag inte förtjänar kärleken alls... Varför fick jag smaka på kärlek från första början? Jag vill inte att kärleken ska försvinna, vill inte, vill inte.. :(
Känner mig helt bedövad i hjärnan.. Hur kan jag acceptera? Hur kan jag gå vidare?...

Då har jag väl åter igen förträngt och gått vidare.. Jag vet inte varför jag gör så gång på gång..
Förmodligen är jag för rädd för att ångesten och skuldkänslorna ska äta upp mig och jag ska gå under. Igår var det en sån dag. Jag kände mig på gränsen till sammanbrott eller vad man ska kalla det. Att det ska vara så jäkla svårt allting, att man inte ska få kunna vara glad och nöjd någon gång. Det känns som om omvärldens acceptans är viktigare än min egen inre harmoni.

På ett sätt har jag väl börjat inse att jag inte kommer att bli som jag "borde" eller leva som man ska.. Det är bara så svårt att acceptera att jag inte kan leva efter sammhällets och/eller andras normer. Om jag vill vara vaken hela natten så är jag det. Om jag vill sitta och tänka och skriva så gör jag det utan att fråga någon om lov. Om jag vill springa ute och leva eller vad man nu gör.. Ja då gör jag det.. Om jag kan förståss... Jag har oerhört svårt att anpassa mig efter andra, speciellt i längden. Jag får en tanke, nästan som ett tvång, att jag måste göra mig fri från mina bojor och sticka iväg.. Just känslan av att vara fast gör mig galen, rädd, orolig och säkert elak..
Jag vägrar att känna mig tvungen, tvingad.. Jag vet inte varför just jag är sådan, funderar ofta på det. Redan när jag började skolan märktes det nog tydligt att jag inte ville göra som jag blev tillsagd. Jag ifrågasatte och satte mig upp mot de vuxna. På ett sätt är jag likadan idag, jag undviker ständigt situationer där jag känner mig fast eller tvungen. Antagligen så är det något emotionellt fel i hjärnan och ibland går det till överdrift. Mina fobier är ett bra exempel på hur det kan gå över styr. Jag klarar inte av att färdas i ett fordon av något slag, tillsammans med andra människor.. Jag har bestämt mig för att jag inte kan åka tåg buss eller bil. Det har inget att göra med social fobi eller någon typisk rädsla för olycka eller annat, det är bara mina tankar om kontroll över situationen som fått oöverskådeliga konsekvenser.
Och nog är det handikappande att ha en fobisk rädsla för att förlora kontrollen, inte kunna "kliva av" när man vill.. Jag tror fan det hade varit mycket enklare att vara rullstolsbunden eller nåt annat.. Den ända klara skildnaden är väl just att mina handikapp inte borde vara permanenta.

Sen så finns ju även mitt stora behov av flykt. Mental flykt då vanligen men även ibland känslan av att jag behöver geografisk flykt. Jag klarar inte av rastlösheten, ångesten och stressen så jag flyr in i allt som bjuds. Jag har supit och spelat för att nämna några saker som är lätta att förstå.
Andra gånger har jag flytt in i olika former av skapande som att skriva eller skapa olika saker på data. Rent "terapi arbete" förmodar jag, men också handikappande då jag inte klarar av mina dagliga sysslor och åtaganden. När jag var yngre kände jag en stor befrielse av att åka ner till landet och vistas där en tid. Det kändes som en vind av förändring och mitt eviga missnöje fick mig att börja någon sorts förändring väldigt ofta. Jag tror inte jag var lika missnöjd med omgivningen som jag var med mig själv och mina problem att prestera tillräckligt, jag förstod nog tidigt att det var mig och inte andra som det var fel på.

Ibland känns mitt liv så förutsägbart. Det känns som om jag går och väntar på ett mirakel. Det känns som att lyckan är ett föremål som en vacker dag kommer att ramla ner från himlen, i mitt knä, när jag minst anar det.
Efter år av ångest och oro har jag lyckats sätta ord på en av de saker jag önskar mig mest av allt i livet. Jag önskar så innerligt att jag kunde få känna sinnesro. Att bara få vakna en morgon och känna att allt är okej och bara vara medveten om vad som gäller och att det är dags att gå vidare, utan att vända sig om eller stanna och sörja. En frid att att bara kunna få vara med mig själv och känna mig trygg i mitt eget sällskap. Tänk att få lägga sig i gräset på en äng och känna att jag verkligen lever och är nöjd och tillfreds. Det skulle vara mer värt än allt guld i världen.....

Vissa dagar längtar jag tillbaka till barndomen.. Den skyddade miljön där jag levde och andades frihet och förverkligade små drömmar varje dag.. Benen kunde springa hela dagarna, aldrig blev jag matt och aldrig någonsin kände jag oro inför morgondagen eller dagen efter det.. Att jag som barn kunde leva i nuet, njuta av varje stund till fullo, det är vad jag saknar mest..
Jag vet inte varför jag fått så begränsade sinnen som vuxen, varför det känns som att mina tankar inte rymms i huvudet längre.. Det känns ibland som om jag blivit mer ologisk som vuxen, att jag utformat ett ologiskt system för att ta emot och sortera alla intryck, snärjer mig in i omöjliga tankar och problem som inte har en lösning utan borde ha lämnats bakom för länge sedan. För mig känns det ibland som att livet slutade att vara fritt när jag blev vuxen, eller någonstans på vägen dit.. Någonstans mellan barndomen och ungdomen fick livets alla händelser ettiketter och den dagen jag blev tvungen att börja följa klockan blev jag förevigt ovän med tiden..

Diagnoser av ondo

Helst av allt hade jag väl stannat där i ett hörn med min trots och bara sparkat och slagit ut i luften.. Trotssyndrom? Ja säkert var det så man skulle ha klassificerat mig om man velat vara korrekt. Men vad spelar det för roll? Jag skulle inte känna mig mer tillfreds för det, och min omgivning skulle bara ha haft en obehaglig benämning på mina utspel och kanske hade vissa personer blivit reserverade inför det dom kunde höra men inte förstå.. Eller förstå och inte förändra.. Och varför vill alla människor ständigt ändra på gud verk? Varför envisas man med att hitta ett namn för alla egenskaper eller egenheter hos människan? Varför är det så viktigt att särskilja människor med mindre vanligt beteende eller ideer? Jag har förstått att mattematiken är väldigt viktig för allmänheten. "Bara det är mer än 50% så är det normalt", och visst måste man genast räkna ut antalet personer som LIDER av det ena eller det andra och bekräfta hur många procent det verkligen rör sig om.. Om vi inte snackar 0.5% eller 1%, vilket är avvikande, utan kanske 15%, ja då är det "folksjukdom" eller kanske bara vanligt.. Det beror ju givetvis på vad det gäller. Om 2% av befolkningen har ett dödligt virus så är det ju skrämmande vanligt förekommande.. Om man mörkar lite och säger att 10% av befolkningen har psykiska problem så vet jag inte om det är vanligt eller inte.. Det borde ju vara vanligt om var 10:e person är "drabbad".. Det finns ju en genomgripande rädsla för psykisk sjukdom, psykiska besvär och psykiska funktionshinder. Är rädslan, rotad sedan sekler, så påtaglig fortfarande så det är nödvändigt att tysta ner, låsa in och kasta nyckeln? Det finns gedigna system för utvärdering, bedömning, diagostisering och metodtillämpning inom psykiatrin. Psykiatrin som tillsynes annonymt får pengar och resurser från staten. Det räcker inte med att säga att "vi ska satsa på psykiatrin" och sedan skjuta till pengar, subventionera neuroleptika och andra väl avvägda mediciner som förvandlar den ångestfyllde till en diagnos och städar undan hans fotsteg noggrant.. Jaja... Det var väl allt för idag.. //MT

Härifrån till evigheten

Jag står här på avgrundens brant och stirrar ner i mörkret.. Vinglar och tvekar.. Smärtan i mitt bröst är outhärdlig, jag kan skylla på allt och inget, sanningen är att det är jag själv som fattat fel beslut hela vägen och målat in mig i ett hörn. Tillslut finns inga fler drag och jag är schack-matt.
Jag vet inte vad sökandet egentligen var, om jag verkligen trodde att jag skulle hitta något eller om jag bara sökte för att allt kändes så fel.. Jag önskar att jag skrivit mer, sparat mer av vad jag skrivit.. I tio år har jag brottats med ångesten och oron, i 29 år har jag funnits och om jag har tur så finns det dom som minns mig med glädje... I hela mitt liv har jag velat vara rättvis och vänt giriga människor ryggen.. Rätt och fel är begrepp som präglat mig oerhört mycket.. Evigt naiv, med en övertygelse om att saker kommer att ändra skepnad och visa sig vara någonting vackert en dag, så har jag levt.
Att en ända gång få känna lukten av frihet, kunna andas ut all luft i mina lungor och bara få finnas, vore så underbart.

If that isnt love - Tack Elvis, dina ord hjälper mig genom de allra mörkaste stunder..

Too much love will kill you just as sure as none at all

I'm just the pieces of the man I used to be
Too many bitter tears are raining down on me
I'm far away from home, and I've been facing this alone for much too long
Oh, I feel like noone ever told the truth to me about growing up and what a struggle it would be In my tangled state of mindI've been looking back to find where I went wrong
Too much love will kill you If you can't make up your mind
Torn between the lover and the love you leave behind
You're headed for disaster 'cos you never read the signs
Too much love will kill you every time
I'm just the shadow of the man I used to be
And it seems like there's no way out of this for me
I used to bring you sunshine, now all I ever do is bring you down, ooohHow would it be if you were standing in my shoes, can't you see that it's impossible to choose
No there's no making sense of itEvery way I go I'm bound to lose, oh yeah
Too much love will kill you, just as sure as none at all
It'll drain the power that's in you, make you plead and scream and crawl and the pain will make you crazy
You're the victim of your crime
Too much love will kill you every time
Yeah too much love will kill you, it'll make your life a lie, yes too much love will kill you and you won't understand why you'd give your life you'd sell your soul but here it comes again
Too much love will kill you in the end

How do you get out of the state of mind where you wanna run and stay, explode and turn into your self at the same time? How do you live with your self when you know that who you are will never be revealed or accepted? How do you ever get understood when you cannot even understand yur own acts? As the world around you are burning and going down the drain, alone and miserable staring thru your own eyes in the mirror, watching your mind leave your soul and eventually leave you insane.. When will the emotions ever be controllable? When will I be able to read my own thoughts and understand my true feelings? Days and years are passing by me so fast.. when will I ever have the chance to slow down and really look into my present being?

There is no strength anymore, what so ever..

Förevigt nu & vilsen pirat

Hand i hand står vi uppe på klippan. Luften fylls av doften från det salta havet, dansar med ditt hår. Ingenting står emellan oss och världen just nu. Det finns inga handikappande krav eller faktum, inga tvivel eller anledningar att vara försiktig. Just här, just nu, finns bara du och jag.Jag ser på dig och du ser på mig. Det är här vi skulle stanna tiden, kasta oss ut över klippans brant och låta vinden föra oss mot evigheten.Alla ständiga frågor om varför, tankar om orättvisa, skulle sakta försvinna vid horisonten.Jag håller din hand så hårt när vi flyger över haven. Hade du kunnat ana att din hand skulle passa så perfekt i min?
Hade du vågat tro att du och jag kunde flyga såhär?

Ombord på vårat skepp är det vi som styr över haven, vi som står emot stormen när den river i våra segel. Vi kan segla över gränser, utmana tiden... På vårat skepp har vi bestämt reglerna och när vi styr emot solnedgången kan vi se land i sikte.
Styrda av inget annat än fri vilja springer vi barfota på den ljummna stranden.Elden stärker oss och tar oss ännu djupare in i fantasin. Våra skuggor växer och extasen mellan oss bjuder upp till en fantasifull dans i eldens sken. Så trygga i varandras sällskap att vi är som en och samma person. Ord är så överflödiga,våra ögon talar med varandra på vår kärleks egna språk. Jag berättar för dig att jag har stulit månen, tänt den för oss i natt, dina ögon tindrar och hade jag kunnat slita ut mitt hjärta och gett det till dig så hade det här varit rätt stund. Vi älskar på stranden, förevigt, just nu....

Vi ser på varandra, så låt oss hoppa då säger våra ögon till varandra...
Någonstans är det ju precis så, att vad man väljer att göra är det som man väljer att leva med.Ingenting är omöjligt, dröm som verklighet.. Bara vi själva sätter gränserna för vad som är möjligt.Kärlek är någonting vackert, en händelse i tid och rum, som man måste försöka ta tillvara innan den flyger iväg igen. När jag sträcker ut min hand till dig är det av kärlek, jag vill hålla den när jag går vidare genom livet,inte bita av den.
En ny dag gryr, och vi bestämmer själva om det ska fortsätta regna eller om vi ska låta solen värma oss.. Jag vägrar tro att poesin föddes utan anledning, att kärleken skulle vara ett fiktion, ett påhittat tillstånd.Jag tror att kärleken och fantasin går hand i hand, i kärleken är ingenting omöjligt och i kärleken kan vi känna alla de fantastiska saker vi bara vågar drömma om annars..

//Jack Sparrow

Hur skulle du göra om du hade...

... målat in dig i ett hörn?
Ska man sluta ögonen och sväva ut ur rummet eller ska man helt enkelt svälja sin cyanidkapsel och hålla tummarna. Reglerna man ska följa, oavsett om dom är skrivna eller självklara, bränner i mitt inre, svedd är min själ av oskyldiga känslor.
Livets skuld kan jag aldrig skaka av mig, det spelar ingen roll hur långt jag springer eller flyr in i mig själv.
Om jag hade vetat hur svårt livet skulle bli, och hur komplext samspelet mellan hjärtat och logiken skulle visa sig vara hade jag kanske inte gått med på att bli vuxen.

Jag önskar bara jag kunde få stå under månen, berätta för honom om mina tankar och kanske få ett svar. Jag vill bara finnas under himmlavalvet, existera på marken, känna jordens varma andetag mot min nacke. Är det möjligt att få hjärnan befriad ifrån alla äckliga skuldkänslor, alla rädslor och förbehåll? Vart vänder man sig om man har klagomål på livet eller tiden? Vem kan hjälpa mig att ändra på saker i det förflutna? Om möjligheten fanns så hade jag gått tillbaka i tiden och ändrat en jävla massa saker.. Men visst, vem skulle inte vilja göra det egentligen?

Hur vet man på förhand när man ska agera eller stå passiv? Finns det inte något sätt att utvärdera situationers relevans och värde för framtiden? Kanske finns det sätt, men samtidigt är man väl synisk och bitter om man stannar upp vid det förflutna istället för att acceptera som man "ska". Jag önskar att jag kunde acceptera precis allt som jag måste leva med, att jag kunde förstå att mina beslut är oåterkalleliga och mitt eget ansvar.
För oss som inte kan förtränga eller kanske, tillockmed, missa situationer/händelsers innebörd och verkan borde det finnas någon form av enkel lobotomi. Inte lobotomi som vi känner den, men kanske skulle vi kunna välja bort vissa funktioner i hjärnan och minnet om vi är hårt drabbade av ångest och skuld! Jag får det att låta som om livet är ett operativsystem i en dator, där konfigureringar, drivrutiner och aplikationer är tillgängliga, men jag menar inte heller så. Jag försöker bara, på ett beklagande sätt, fundera kring minnet och känslornas minne. Vad är det som får oss människor att minnas och associera så olikt varandra?
Varför är en smärta obetydlig för en annan och förödande för mig?
Jag förstår att både min frågeställning och resonemanget däri inte är speciellt realistiskt, kanske inte ens möjligt för vissa att spekulera kring. Själv fastnar jag i tankar och känslor som är för skuldbelagda.

På vägen möter jag så många underbara människor med så vitt skilda perspektiv, med så olika sätt att tala, känna och älska.. Jag sparar dem i mitt hjärtas arkiv, tar fram dem vid högtidliga tillfällen som till exempel när jag är sentimental och vältrar mig i minnen och sorglig musik. De personer som jag valt ut, eller som kvalificerat utan min utvärdering, får en plats i mitt hjärta, mitt känslominne, är ganska många. Vad som skiljer dem åt och samtidigt för dem samman är att dom alla är unika. Jag fylls av glädje när jag tänker på hur otroligt vackra människor jag mött, alla vackra sinnen, alla underbara egenskaper.
Jag önskar att jag kunde samla alla människor jag håller av, på en och samma plats, och se dem varje dag. I mitt inre galleri är de alla samlade och jag kan när som helst ta fram bilder av det jag älskar.

Jag önskar att jag en dag finner svar på hur jag släpper taget om både det förflutna och ryggsäcken med obetald skuld som jag bär med mig genom livet.
Jag vill vara en snäll och omtänksam människa, fantastiskt hur ofta jag misslyckas..