Hur skulle du göra om du hade...

... målat in dig i ett hörn?
Ska man sluta ögonen och sväva ut ur rummet eller ska man helt enkelt svälja sin cyanidkapsel och hålla tummarna. Reglerna man ska följa, oavsett om dom är skrivna eller självklara, bränner i mitt inre, svedd är min själ av oskyldiga känslor.
Livets skuld kan jag aldrig skaka av mig, det spelar ingen roll hur långt jag springer eller flyr in i mig själv.
Om jag hade vetat hur svårt livet skulle bli, och hur komplext samspelet mellan hjärtat och logiken skulle visa sig vara hade jag kanske inte gått med på att bli vuxen.

Jag önskar bara jag kunde få stå under månen, berätta för honom om mina tankar och kanske få ett svar. Jag vill bara finnas under himmlavalvet, existera på marken, känna jordens varma andetag mot min nacke. Är det möjligt att få hjärnan befriad ifrån alla äckliga skuldkänslor, alla rädslor och förbehåll? Vart vänder man sig om man har klagomål på livet eller tiden? Vem kan hjälpa mig att ändra på saker i det förflutna? Om möjligheten fanns så hade jag gått tillbaka i tiden och ändrat en jävla massa saker.. Men visst, vem skulle inte vilja göra det egentligen?

Hur vet man på förhand när man ska agera eller stå passiv? Finns det inte något sätt att utvärdera situationers relevans och värde för framtiden? Kanske finns det sätt, men samtidigt är man väl synisk och bitter om man stannar upp vid det förflutna istället för att acceptera som man "ska". Jag önskar att jag kunde acceptera precis allt som jag måste leva med, att jag kunde förstå att mina beslut är oåterkalleliga och mitt eget ansvar.
För oss som inte kan förtränga eller kanske, tillockmed, missa situationer/händelsers innebörd och verkan borde det finnas någon form av enkel lobotomi. Inte lobotomi som vi känner den, men kanske skulle vi kunna välja bort vissa funktioner i hjärnan och minnet om vi är hårt drabbade av ångest och skuld! Jag får det att låta som om livet är ett operativsystem i en dator, där konfigureringar, drivrutiner och aplikationer är tillgängliga, men jag menar inte heller så. Jag försöker bara, på ett beklagande sätt, fundera kring minnet och känslornas minne. Vad är det som får oss människor att minnas och associera så olikt varandra?
Varför är en smärta obetydlig för en annan och förödande för mig?
Jag förstår att både min frågeställning och resonemanget däri inte är speciellt realistiskt, kanske inte ens möjligt för vissa att spekulera kring. Själv fastnar jag i tankar och känslor som är för skuldbelagda.

På vägen möter jag så många underbara människor med så vitt skilda perspektiv, med så olika sätt att tala, känna och älska.. Jag sparar dem i mitt hjärtas arkiv, tar fram dem vid högtidliga tillfällen som till exempel när jag är sentimental och vältrar mig i minnen och sorglig musik. De personer som jag valt ut, eller som kvalificerat utan min utvärdering, får en plats i mitt hjärta, mitt känslominne, är ganska många. Vad som skiljer dem åt och samtidigt för dem samman är att dom alla är unika. Jag fylls av glädje när jag tänker på hur otroligt vackra människor jag mött, alla vackra sinnen, alla underbara egenskaper.
Jag önskar att jag kunde samla alla människor jag håller av, på en och samma plats, och se dem varje dag. I mitt inre galleri är de alla samlade och jag kan när som helst ta fram bilder av det jag älskar.

Jag önskar att jag en dag finner svar på hur jag släpper taget om både det förflutna och ryggsäcken med obetald skuld som jag bär med mig genom livet.
Jag vill vara en snäll och omtänksam människa, fantastiskt hur ofta jag misslyckas..