Bloggarrrrr

Jag kollade på The Voice i morse och inser att jag verkar ha missat något som andra ser som självklart - Bloggarna [personer som bloggar] är ett skrå i Sverige nu. Att blogga verkar vara ett jobb för många och att läsa all rappakalja folk skriver verkar intressera många. Jag vet inte om det är själva tanken att diskutera aktuella händelser osv. som intresserar oss eller om det är det enkla sättet att leverera och ständigt uppdatera texten/informationen i bloggen som gjort bloggar/bloggande så populärt. Känner mig avundsjuk ibland när jag tänker på att relativt ointressanta människor lyckas skapa intressanta blogginlägg som folk reagerar på och gillar.

Jag tror delvis att en del bloggares framgångar går att finna i att de ligger absolut rätt i tiden och de vet hur de ska nå ut med sina budskap.
Bloggande visar en intressant sak tycker jag - att människor har större talang att skriva än anat. Eller, kanske ska jag säga - större benägenhet att skriva. Dessa bloggare är med säkerhet oftast personer som INTE skulle ha blivit publicerade just av den enkla orsaken att om bloggar inte funnits så skulle de antagligen inte ha skrivit mer än möjligtvis dagbok.

Mitt bloggande!

Jag måste hitta en nisch eller åtminstånde ett signum.
Jag vill helst vara provokativ och rabiat i det jag skriver . Helst starta kontrovers med. Jag kan skriva men jag förnekar det, jag kan skriva men jag gör det inte. Jag snackar skit istället, här i den här bloggen snackar jag gojja och är ju inte ens seriös! Jag vet inte hur man skriver en blogg. Mest för att jag inte vill eller orkar läsa andras bloggar. Den enda blogg jag läser är min lillebrors blogg

Jag ska klura lite på det här och kan kanske börja blogga ordentligt snart! :)

Vet inte vad man ska säga om detta..

Personligen tror jag inte att Michael Jackson är död men det här är lite väl långsökt tycker jag..

Samtalet till 911 från Michael Jacksons hem

Take my breath away

Livet handlar inte om hur många andetag man tar utan hur många ögonblick i livet som tar andan ur en.

You'r being did provide the star that brightened my galaxy!

Andningsdepression & trosbekännelse

Beskedet om Michael Jacksons bortgång nådde mig igår kväll. Visserligen var dödsbudet inte tillkännagivet men då allt fler kända och framstående amerikaner gick ut med sina kondoleanser tvingades jag inse att hoppet var ute.
Jag vill inte göra som alla andra i det här fallet, jag vill inte berätta om hur ohyggligt mycket Michael Jackson betyder för mig eller hur enormt förkrossad jag är över hans bortgång, nej, jag har någonting annat jag vill dela med mig utav.

Idag, för första gången i mitt liv, står jag inför ett andligt, eller låt säga högst personligt trosbekännande. Jag var inte på plats när Elvis gick bort, antagligen främst därför att jag inte var född den 16:e augusti 1977. Däremot exakt 20 år senare, den 16:e augusti 1997, stod jag på Ullevi, 50 meter från Michael Jackson och sveptes iväg av Heal the world. Jag fördes bort ifrån idoldyrkan och beundran, bort till en plats av samförstånd och förening. Budskapet hade nått mig och jag var salig.


Idag väljer jag att tro på att Michael Jackson inte är död bokstavligt talat. Exakt vad jag tror kommer jag inte förklara för er men mitt ställningstaganade är att han i allra högsta grad lever. Idag, den 26:e juni 2009 börjar jag tro. Jag har alltid trott på Michael Jackson och det finns ingen anledning att sluta nu. Oavsett hur man vill tolka det så är det gissningsvis fler än jag som håller det som troligt att Michael Jackson lever, om än genom musiken eller intrycken.
År 1990, 12 år gammal, skrev jag en bok. En bok som är lika naiv och fantastisk som det kan förväntas av en 12-årig författare. Drömmar och fantasier, önskningar och hopp, blandat i mina fler än 400 sidor historia om bla. Michael Jackson.
Jag tänkte citera de sista meningarna i boken.

"Sean och Michael gick barfota vid vattenbrynet, solen kunde anas vid horisonten och nattens kyla var sakta påväg bort. Sean tittade på Michael och frågade "är det sant som pappa säger att du var en världsstjärna en gång i tiden?" Michael log men svarade inte. "Han har berättat att du var en av de mest begåvade dansarna och låtskrivarna som någonsin funnits" fortsatte Sean med beundran i rösten. De satte sig ned på stranden. Lisa kom gående mot dem. Med sig hade hon varsin filt och varsin kopp tè till Michael och Sean. "är ni vakna så här tidigt" sa Lisa och log. "Sean ville se soluppgången" förklarade Michael. "jag ska lämna er ifred" sa Lisa och de såg på henne när hon gick tillbaka upp mot huset. Lisa då, sa Sean. Pappa säger att hennes far också var en berömd artist. "sean, jag ska berätta för dig en dag, hur vi hamnade här och varför, en dag ska du få veta"...

Jag skrev min bok inspirerad endast av mina fantasier och drömmar. En bok som aldrig skulle kunna tryckas, knappt ens läsas.. Men det är min bok och mina ord och i min bok finns svaren på många av mina egna frågor. Ibland tror jag att jag skrev boken för att jag senare skulle kunna förstå vad jag redan då visste om saker och ting.

Inspirationen försvann några år senare och sedan dess har jag inte skrivit mycket alls.

Jag har levt med en övertygelse i många, många år. Jag har, så länge jag kan minnas, varit övertygad om att Michael Jackson kommer att försvinna en dag. Jag har nästan hållit andan för att inte bli överrumplad av ett dödsbud. Jag har alltid vetat hur historien skulle sluta.. Jag är inte cynisk, jag bara visste att en dag kommer Michael Jackson dö i sitt hem för att skapa plats åt ödet och sanningen. Jag hoppas verkligen att jag inte blir missförstådd nu, för jag älskar Michael Jackson. Jag hoppas att ingen av er tror att jag ville att han skulle dö. Jag vill bara förklara att jag alltid vetat att det var så här historien skulle bli, att det här var hans öde. Michael Jackson gav oss ett val idag, eller kanske en fråga snarare. "vem vill tro på mig". Jag räcker upp en hand och nickar, jag tror på dig Michael och hur nu än världen kommer se ut utan dig så vet jag att du följt ditt hjärta och ditt öde och jag väljer att tro att allting är i sin ordning och att du behöll kontrollen över ditt liv, även in i "döden".

En mystikens, skönhetens, kärlekens, sanningens och humanitärens man som du, en lekfull, intelligent och skarpsint människa som du kan omöjligt ha fått döden som straff, för dig är döden bara ett steg i den riktning du planerat ditt liv.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta Michael Joseph Jackson och jag vet att din kärlek förevigt kommer att bo i mitt och alla miljoner beundrares hjärtan. Det du gett oss och världen räcker, räcker och blir blir över. Nu är det din tur att få kärlek och bekräftelse.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5433729.ab

En fågel viskade i mitt öra...

Att det är dags att börja blogga igen.. Jag vet inte om jag har så mycket att skriva om nu för tiden men jag ska göra ett försök. Jag läste sepidehs blogg idag och kom på att det är riktigt kul att skriva. Tack Sepideh! Om inte annat så för vännernas skull.. Nu har jag ju inte så många vänner som är bloggare eller speciellt intresserade av att surfa på internet men, det kan ju alltid dyka upp någon :)

De som vet vem jag är vet ju att jag brukade skriva ganska mycket förr. Tyvärr har det inte blivit så mycket av den varan på senare år eftersom jag har haft det lite tungt.

Så, jag tänkte att jag kunde berätta varför jag läste Sepidehs blogg. Ni minns henne kanske från Idol 2008. Hon var den där väldigt begåvade sångerskan med underbar röst. Faktum är att jag tycker Sep är i klass med Sibel och det är ju inte en dålig jämförelse :)

Här kan nu lyssna på "I kissed a girl"



och när ni lyssnar klart på Sepideh så kan ni lyssna på originalet av Kate Perry. Vilken skilnad.. Tycker Sep kunde ha fått sjunga den låten från början så hade det blivit klockrent och 10x bättre :)

Kram på er allihop!

/Micke

The king och jag

Sitter och lyssnar på Elvis, som jag alltid gör när jag har ont i hjärtat.. Oförglömmlig version av "It's midnight" vill jag dela med mina trogna läsare :)





Hur kan livet vara så svårt jämt? Hur kan kärleken bli så svår när den växer? Varför kan jag inte bara få vara glad och lycklig, få älska och njuta av tiden och livet? Jag vet att det är mig det är fel på, att jag inte förtjänar kärleken alls... Varför fick jag smaka på kärlek från första början? Jag vill inte att kärleken ska försvinna, vill inte, vill inte.. :(
Känner mig helt bedövad i hjärnan.. Hur kan jag acceptera? Hur kan jag gå vidare?...